Jag bloggar oftast när jag mår kasst och jag är tillbaka på den rutan igen. Jag är död mitt hjärta slår inte lika hårt som det ska. Det gör ont i själen så att det blöder. Det finns en saknad men av vad? vem är jag? varför lever jag såhär? varför gjorde jag som jag gjorde? jag önskar mest av allt i detta liv att jag kunde spola tillbaka tiden ett år och förändra saker så att jag slipper att ha det såhär. Jag har gett upp i alla fall idag. Jag orkar inte mera jag orkar inte att gråta varje kväll, jag orkar inte med ECT och jag orkar inte att vara jag längre. Vem fan skulle bry sig om jag fick somna in? kanske skulle livet stanna upp då. Då kanske jag fick sluta att sakna saker som aldrig kommer att komma tillbaka igen. Människor som har allt lycka pengar och framgång fattar inte orden jag skriver bara dom som varit där förstår. Som varit långt nere på botten. Jag har gjort allt varit på 95an gått på rehab, psykologer, läkare och mediciner och nu ECT. Jag har också fått en sjukdom som heter PCOC och jag har ev fått cancer och jag ska kollas igen så fort jag tar mig tid att boka en tid. Jag är opererad 2007 för tumör 17 cm. Njursten 8cm 2010 med 2 njursvikter och haft dränage och kateter. Även gått igenom en rad behandlingar på njuren. Även tagit prover på njuren och fick reda på idag att det är dags att äta en kraftig medicin kur igen. Som jag inte heller orkat att hämtat ut. För man orkar inte att bry sig till slut. När ska jag få bli lycklig? varje gång jag sövs på ECT som varannan vecka nu innan 1ggr veckan så undrar man om man ska vakna upp igen. Jag härjar tydligen runt i narkosen drar ut kanylen och det måste vara två personer på mig. Jag orkar inte att sminka mig heller inte gå promenad med mina två nära vänner som alltid finns för mig. Jag försöker att vara stark men det finns en gräns då man inte pallar med motgångar. Jag vet precis hur jag vill ha min begravning jag vill bara krama om min storebror och beskydda dom som jag älskar. Jag ser ingen förändring fast det finns andra som ser. Jag är i ett stadie då jag måste acceptera, förlåta och gå vidare. Varje morgon som jag borstar tänderna så försöker jag att intala mig att allt kommer att bli bra jag klarar detta. Men nu? jag kan inte ens blogga när jag mår bra. Nu har jag haft två dagar med tuffa kvällar med ångest som nästan vill strypa mig. Och jag vägrar att äta medicin för det. Fattar inte varför det är såhär. Alla människor som fått mig att må bra genom dessa 24 år betyder jäkligt mycket för mig och dom minnena följer mig varje dag det kan jag lova er. Jag vet att jag kan stötta andra men inte rädda mig själv. Till er som har det tufft intala er att allt kommer att bli bra. Sätt upp mål, små mål inte stora, finn en passion som gör er glada. Jag har också märkt att jag är känsligare när andra människor är ledsna som t ex när andra gråter det gör verkligen ont i mig. Orden är tomma nu och jag vet inte vad jag ska skriva mera för ikväll.
Det känns som om att tiden rinner på fortare en vad livet gör. Jag känner mig stressad inombords vilket inte är bra just nu. Jag försöker att komma på varför det gör det men jag vet inte, antagligen för att man inte känner sig duglig eller så? jag känner för att dra täcket över huvudet och bara att försvinna bort från allt. Fick hem brev från Daniella idag och ECT ska vara som planerat i alla fall. Jag känner mig också tom på ord hjärtat säger att jag vill säga mycket men mina tankar och mitt huvud hänger inte med. Jag saknar mera och mera varje dag mitt gamla liv så som jag var 2008 och önskade ofta att jag kunde dra tillbaka tiden men det kommer aldrig att gå igen. Kan det inte bara finnas nått som kan dra tag i mig och att jag ska må bra igen? finna jaget som jag jagar varje dag. Det är som om att man skulle vara ute och fiska typ att aldrig få napp? Jag känner ofta för att jag vill avsluta detta liv eller att byta med någon som ligger på dödsbädden jag orkar inte bära på ett hål i mitt hjärta. Jag suckar tittar mig runt låter musiken föra mina tankar som jag har, och om en timme så ska jag gå ut och gå med Camilla och Krystina men jag orkar innerst inne jag vill liksom bara isolera mig. det är typiskt mig när jag inte mår bra bara vara och inte vara bland folk. Krystina tycker att jag är på väg mot det dåliga som jag var i våras. Men jag vet inte själv vart jag är på väg. Orkar inte ens bry mig om folk som hatar mig heller. Folk får tycka vad dom vill livet är som det är och jag orkar inte att bry mig.
Idag så är jag riktigt trött har varit hos tandläkaren på morgonen vidare på stan i punkt med pappa och fika och kollat lite på indiska. Hem sov 3 timmar och sen vidare till Elisabeth vid 3. Pratade om ECT och det skulle vara som planerat, sen hade hon sett i journalen att jag hade ringt jouren 1177 och pratat ett par gånger på kvällarna eftersom ångesten kommer då. Hon tyckte att jag va inne i depp perioden nu och att jag skulle försöka att ta det lugnt även om jag har svårt för det. Hon börja att prata om mediciner men jag vägra direkt. Jag ska klara detta utan. Hon sa också att vem som helst inte får ECT heller. Det är ju också ett tecken på att jag inte mår bra. Sen efter det blev det bilprovningen och besikta Volvon med pappa godkänd blev det. Till ica och handla sen vidare hem och ta itu med berget med disk och damma och dammsög och torka golv. Så nu sitter jag och pustar ut jag orkade inte att gå ut med Camilla eller Krystina heller. Hoppas att dom förstår får försöka att hinna med det i morgon! ska till stan i morgon och köpa Sebbes födelsedags present också så man har det gjort. Så nu blir det bara att luta sig tillbaka och ta det lugnt somnar nog direkt ikväll!
Det är tungt över hjärtat idag jag känner att kvällen är tråkigt och det känns som om att jag inte finner någon energi till att göra nått. Helgen har rullat på fort och i morgon är det måndag igen, tandläkaren och träffa psykolog Elisabeth. Prata om ECT kan ju inte va bra att bara sluta sådär men man får väl se vad som tänker i morgon. Man vet aldrig med deras tankar. Jag sov oroligt inatt konstiga drömmar och vaknade tidigt. Tror att det beror på att man har för mycket tankar i huvudet som speglar sig i drömmarna. Nåja ska lägga mig snart i morgon är det en ny dag, hoppas att ni har haft det bättre än jag i alla fall.
Då jag skrattade som mest när jag jobbade som mest, när jag hade min insatslägenhet och min fina volvo. Bra arbetskamrater reste mycket och umgicks med mina kära vänner. Gjorde alltid det lilla extra köpte Doris men jag vaknade en dag och hela livet rasade sjukskriven isolerade mig när jag mådde som dåligast. Hatar varje fredag då jag måste åka och få ström i hjärnan för att må bra? jag hade allt men även den som levde på topp kan rasa, ingen människa säga att den aldrig kommer att genom ett helvete. Alla människor kan rasa någongång i livet, jag trodde att jag gjorde fel med att putta bort sorgen om Peter istället jobbade jag som tusan, samma sak när E sårade mig och träffade min kompis och förlovade sig. Utslängd på gatan och va tvungen att leta efter ett hem. Hamnade i kris igen med vänner som jag trodde va mina vänner men gav mig ett helvete istället. Sebbe som inte heller mådde bra med missbruk och vänner som utnyttjade han det tog bra lång tid innan jag fick han att inse att han bara dög för en sak. Men nu 4 år efter så är allt bra. Han pluggar är ren och har motivation i livet bara det att han måste stå ut med mitt liv. Min sjukdom som höll på att kosta mig livet 2011 så fick jag 2 njursvikter och opererades akut 2gg på en vecka sen har man varit sjuk från och till mediciner och behandling för njursten och haft kateter. Min singel njure kommer alltid att vara nedsatt.. Sen fick jag diagnosen PCOC och är opererad 2007 för tumör. sen i Januari detta år rasade livet kraften tog slut liksom. Jag orkade inte att kämpa längre men överlevde den svåraste tiden iaf. och nu är det slutspurten nu då? till det bra? genom ett kämpande belönas man med nått bra?
Det gör ont just nu men jag vet inte varför. Gårdagen efter ECT var jobbig ont i kroppen trött och ont i käkarna och i huvudet. Jag undrar när detta ska vara över jag känner att jag orkar inte mera om det bara kunde vända och livet kunde bli nått annat? jag försöker att vara stark men jag faller tillbaka lika snabbt. Jag käkade på berras igår jag minns när jag och Sebbe hängde där för snart 4 år sen och parat med vännerna. Men nu? nu är allt tyst och inget kan lyfta inte ens min själ. Lördag som lördag jag isolerar mig orkar inte ens gå ut jag orkar inte ens prata med folk. Typiskt mina svackor. På måndag så ska jag träffa Elisabeth måste ta upp hur jag mår. Jag undrar hur länge ens livskris kan hålla i. Jag försöker att finna vägar varje dag men jag lyckas aldrig. Jag vill börja jobba och bli jag igen. Jag vill helst inte bo där jag bor men är det bara att stanna upp och tillåta detta? det spökar bara mera hemma fattar inte.. Hatar att vara hemma själv som t ex igår när Sebbe var hemma hos sin kompis ångesten kommer på engång. Jag önskade att jag kunde ta ett djupt andetag och allt kunde bli bra det känns som om dagarna rinner på fortare utan resultat. Dom som hatar mig kanske tycker att det är rätt åt mig, men då får det vara så. Jag har alltid varit så att jag aldrig kan tycka illa om nån även om den människan har förstört eller sårat mig. Just nu skulle jag bara vilja vara en stjärna som glänste fint på kvälls himmelen och folk kunde titta upp och minnas den man va. Som ett ängla barn. Jag försöker iaf att finna svar försöker att finna vägen till det rätta livet som kan göra mig glad eller lycklig. Men sitter fast här med min ECT. Hade förresten blivit nått fel så ECT säger att jag inte ska ha nått mera även om jag har remiss till April får se vad Elisabeth eller Daniella säger på måndag. Känns som om att detta är min enda räddning eftersom medicinerna tar kål på mig. Och mina överdoser som jag tog tidigare detta år. Jag minna som om att det var igår man vaknade upp på Mava med massa slangar och hade ännu mera ångest en innan man hade proppat i sig tabletter. Då säger läkaren till mig vill man dö så fixar man det på engång men jo visst kan hålla med men vill bara somna in och inte mosas av ett tåg eller plågas till döds. Jaja det är som det är!
Jahapp i morgon var det dag för ECT igen. Dom 2 senaste dagarna har varit ganska lugna har varit mest hemma och tagit det lugnt. Jag kände att det behövdes att ha sådana dagar också. I morgon efter ECT så blir det Rusta sen handla lite på ica och sen vidare hem för helg. Beroende på hur man mår så ska jag försöka att ta mig en lång promenad i morgon, Sebbe har tankat ner en film så det blir att somna till den som vanligt! På lördag så blir det julpyssel för hela slanten brukar inte gilla det men får se kanske värt att prova iaf :) förresten träffade min granne idag Siv hon frågade om det spöka hemma hos mig. Stället vi bor på är ett gammalt barnhem och hon berättade ganska mycket om folks vibbar och känsla för att det faktiskt finns nått på andra sida. Jag som är mottaglig känner ofta på mig här hemma att det finns nått, som tur var så hade hon en jätte bra kontakt med en som heter Margareta som ska göra en sians med mig och sen komma hem och rensa här hemma känner att jag behöver det. Nej nu ska jag glutta på film!
Polycystiskt ovariesyndrom, PCO eller PCOS, tidigare kallat Stein-Leventhals syndrom är en hormonell rubbning som kan förekomma hos kvinnor. Mellan fem och tio procent av alla kvinnor i fertil ålder beräknas ha PCOS. Syndromet är troligen genetiskt betingad med multifaktoriell etiologi.
Förkortningen PCO står för "polycystiska ovarier" och betyder egentligen äggstockar med många cystor. Namnet är inte korrekt eftersom det inte rör sig om cystor utan om äggblåsor (folliklar). Vid ultraljudsundersökning (sonografi) kan man se att äggstocken innehåller många små äggblåsor, ofta arrangerade som ett pärlband i kanten av äggstocken.
Behandlingen är symptomatisk. Hos kvinnor utan barnönskemål kan menstruationsstörningarna behandlas med p-piller eller med gulkroppshormon (gestagener) i perioder. P-piller och gestagener minskar sannolikt risken för cellförändringar i livmoderslemhinnan. Övervikt behandlas som all annan övervikt, med livsstilsändring och motionsidrott. En del menar att en uttalad kolhydratfattig och ketogen diet förbättrar symptomen på PCO, och det finns mindre studier på detta som visat lovande resultat.[2] Efter viktnedgång kan menstruationscykeln normaliseras bland överviktiga kvinnor med PCOS. Sannolikt minskar även riskerna (se ovanför) med PCOS genom viktnedgång.
För kvinnor med PCOS som vill bli gravida kan olika metoder användas. I första hand förskrives Pergotime (verksamt ämne: klomifen). Pergotime förmår hypofysen att producera mer follikelstimulerande hormon, FSH. Detta hormon stimulerar i sin tur utmognaden av äggblåsor i äggstockarna, vilket kan medföra ägglossning. Behandlingen bör övervakas med blodprov och eventuellt också ultraljud för att man ska se om ägglossning verkligen inträffar, samt för att kontrollera om antalet mogna äggblåsor är acceptabelt. Pergotime ökar risken för flerbörd något. I flera studier har man kombinerat Pergotime med diabetesläkemedlet metformin för att öka chansen till ägglossning, men nyare undersökningar har visat att metformin inte har någon plats i behandling av ägglossningsstörningar.[3] Om behandling med Pergotime inte åstadkommer ägglossning, övergår man till att stimulera med FSH-injektioner. FSH injiceras dagligen under huden av kvinnan själv. Sådan behandling kräver noggrann styrning och övervakning med ultraljud av specialist för att förhindra överstimulering och flerlingsgraviditet.
Många med PCOS har nedsatt insulinkänslighet och därmed ökad risk att utveckla typ 2-diabetes. Metformin ökar insulinkänsligheten vilket i sin tur kan medföra minskad produktion av manliga hormon samt minska risken att utveckla typ 2-diabetes. Metformin hävdas minska sötsuget. Med metformin kan en viss viktminskning ske, men läkemedlet är inget bantningsmedel.
Generande hårväxt behandlas med antiandrogener (spironolakton, cyproteronacetat, flutamid), eventuellt med tillägg av p-piller. Effekten av antiandrogenerna sker på hudnivå, medan p-piller minskar androgenproduktionen i äggstockarna samt medför ökad produktion av könshormonbindande globulin (SHBG). Detta glykoprotein binder och inaktiverar androgenerna. Läkemedlens effekt syns knappast förrän efter minst 6 månaders behandling. Snabbare effekt kan uppnås genom samtidig laser-behandling av ansiktshår och vaxning av kroppshår. Det kan gå att, efter remiss till hudkliniken, få ekonomiskt bidrag till laserbehandling från det landsting (gäller dock endast enstaka landsting och långt ifrån alla) där man bor om hårväxten är förorsakad av ökad produktion av manliga hormon.
Genom dessa dagar så har folk runtomkring mig reagerat att jag börjar att må sämre. Dom är rädda att jag ska sluta som jag gjorde i somras jag vet inte själv vad det är med mig. Krystina säger att jag inte ska ge upp nu när jag har kommit så långt men jag pratar inte längre om mina problem jag skriver bara här. Ännu en dag utan att inte har ätit en macka max inge hunger inge sug efter att göra nått. Inatt har jag inte sovit ett dugg Sebbe har varit orolig hela natten också jag tror att det smittar av sig, han sa igår när vi bråkade att han har tröttnat och jag önskade att jag kunde skynda processen till lycka. Men va fan ska jag göra? jag står stilla och jag kan inte längre att tänka klart, man spacklar upp sig för att dölja hur man känner men det funkar tydligen inte det heller. Tog en promenad i morse med Camilla och Krystina men kände ångesten och det kände som om att mitt hjärta skulle sluta att slå men jag tvingade mig runt, efter det ner på stan med Pappa och framkalla bilder från Spanien sen vidare med syrran till tandläkaren stackarn livrädd och gråter och i morgon är det min tur. Jag hatar tandläkaren lika mycket! efter det så var det handla med Pappa så snart är denna dag slut också. Inatt var brorsan här och hälsade på också till och med Doris kände av det Sebbe också han ville knappt ligga kvar i sängen varje gång som jag känner att livet inte är värt att leva så finns han här hos mig. Jag brukar att tända ett ljus för att känna en närhet. Jag har spått mig mycket och jag tror på dessa sierskor särskilt Pares, Sarah och Malou man ska prata med dom som lägger Tarotkort. Sarah och Malou känner även av själar från andra sidan och jag är väldigt öppen och Peter är här ofta tydligen det är därför det har hänt så mycket här hemma. Jag behöver hans styrka i detta skede i denna motgång. Krystina va rädd att jag skulle bli som för några år sen att säga upp kontakten men det var mitt sätt att fly. Alla som finns brevid min sida betyder mycket för mig oavsett vilket val jag gör och om jag inte skulle klara av allt. Jag önskar att jag kunde skriva i detalj hur allt känns, och ju mera jag tänker på att jag snart blir 25 så brukar jag tänka såhär jag vill hellre dö ung en gammal helt sjukt. Men för mig i den här rutan som jag står på nu så känns det så. Men det är nu som man är ung så ska man ju klara av detta? leva lyckligt och resa? inte sitta hemma sjukskriven och gå på ECT och finna lusten för att andas bland andra människor? Nu är det iaf dags att gå ut med Doris och sen ta en dusch tandläkaren i morgon. Saknar mig själv för mycket just nu.
Att min blogg ser ut som den gör just nu men har kontakt med en tjej just nu som håller på att hjälpa mig att designa en ny blogg och lättare att läsa, man ska ju bli inspererad att läsa och det ska kännas behagligt.
Idag så gör det ont i mig topp till tå, jag har tappat mera känsla för mig själv idag en som det brukar att vara. Jag tar ett steg tillbaka försöker att hämta andan och försöker att vara stark även om det svider i mig. Har varit uppe hela natten mötte upp min vän som har problem med min och Sebbes kompis som har ett missbruk. Jag blev så berörd eftersom han är med dem som förstörde mitt liv. Ännu en förlorad själ i drogerna, vart är världen påväg? det är inte som det engång varit. Jag har lärt mig att dom stunderna som man bara vill pausa att man tar vara på dem. Jag fick på mig klänningen idag som jag inte haft på 2 år och jag börjar att komma tillbaka till min vikt innan jag sattes in på mina mediciner, 112 mediciner i veckan och jag är glad att jag tog steget att slippa dom. I morgon så är det en ny dag och snart så är det dags för ECT, dags att träffa Elisabeth och jag vet inte hur jag ska säga till henne om mina tankar och känslor. Psykatrin brukar inte förstå allt utan yrkar på lv hem och det vill jag verkligen inte, jag vill bara att vakna upp en dag och känna att jag kan andas utan att mina andetag ska ta slut. Jag saknar och jag saknar mera och mera varje dag som jag alltid skriver. Jag ser inge värde i mig längre och jag försöker att varna min vän om konsekvenserna som kan hända henne om hon inte tar itu med sina problem jag vill inte se en människa hamna där jag är nu. Ibland så måste man överväga även om man älskar människan så mycket en människa kan inte förändra sig av en annan utan den måste komma på det själv. Tyvärr så är drogerna en plågsam sak både för den som inte bryr sig men den som skadas mest är den som lever med en missbrukare. Jag har varit en kämpe och fick Sebbe att bli ren och börja i skolan men det finns alltid risk för återfall men jag förlorade all min styrka i dessa år som jag kämpat och han valde drogerna istället för mig. Idag är jag stolt att han klarade det att han är påväg till ett bättre liv. Jag trodde för 2 år sen att han aldrig skulle klara det när polisen jagade en hela tiden eller bötfällningarna eller misshandeln. Alla människor måste komma till en insikt i sitt liv och jag är inte där. Jag känner mig själv död i min egen blick, jag vet inte vad det är som får mig att fortsätta att andas på denna jord. Jag önskade att min vän kunde släppa drogerna och inse att det inte är värt att förlora vänner och familj för ett missbruk. Skänker hopp till dig att du ska fatta vad du håller på med. Vakna upp! vänd dig om och se verkligheten. Jag önskade också att dem som fucka mitt liv att polisen tar dem en dag och burar in dem där dom håller hemma hatar människor som inte har empati för andra, människor som utnyttjar och sårar andra. Dags att lägga sig mot kudden orkar inte vara vaken heller, eller så kanske ska käka nått inte haft matlust idag heller. Känner som att allt är en punkt just nu. Det står stilla allt är tomt och det finns så sjukt mycket frågetecken. Det har också varit min otursdag idag slog i mitt smalben och efter det så gjorde jag illa mig på trapp steget på svärpappas trapp och till och med slog jag i lilltån har rent ut sagt plågat mig själv idag. Sov gott alla där ute. Kärlek från Elvan.
Ca 50% av alla kvinnor, och 25% av alla män, drabbas av depression minst en gång under sin livstid.
Ca 80% av alla som behandlas för depression blir friska.
Ca 75% av dessa faller någon gång tillbaka i en depression.
Diagnosen depression kan först kan ställas om du har varit svårt nedstämd i minst två veckor.
Du kan göra mycket själv för att bota eller förebygga en depression.
Depression klassas som den fjärde farligaste anledningen till ohälsa i världen.
Risken att drabbas av depression är större vid övergångsperioder i livet.
Ju tidigare du söker hjälp ju större är chansen att bli botad.
Depressioner kan drabba vem som helst.
En depression innebär hormonella förändringar, kroppen hamnar i obalans.
Depressionen försätter hjärnan i ett slags stressläge.
För att förebygga en depression:
Stig upp och lägg dig på bestämda tider.
Ät regelbundet
Ta en promenad eller gå på jympa regelbundet. Om du gör utomhusaktiviteter är det viktiga att utnyttja dagsljuset. Även om solen inte skiner påverkas ögats näthinna av dagsljuset och man känner sig piggare
Undvik stress
Avspänning eller meditation minskar spänning och ångest
Dränk inte dina sorger i alkohol
Se till att du får en övergångstid innan du går och lägger dig. Ta en kort promenad, lyssna på musik, läs en bok.
I morgon så är det farsdag fika hos pappa träffa syskonen. På em så ska vi hem till Sebbes pappa och sen vidare till badhuset för dom ville ha en dag där men får se om jag orkar att följa med. Pappa älskar dig jätte mycket och jag är glad att du finns för mig varje dag och att du följer med mig på mina behandlingar det betyder mycket för mig. Det känns skönt att ha dig mitt emot mig jag försöker att hjälpa dig så mycket som jag kan och jag är glad att du svarar sena kvällar som jag inte kan hålla min ångest och mina tårar och vi sitter hemma hos dig och tar en cigg och pratar om livet och jag får gråta ut. Vill innerst inne att du skulle få slippa att se mig svag men jag är glad att du orkar med mig. Att vi va vid Peters grav att vi gick en promenad i uppsala vid gravarna och tittade och att vi va på semester i September som va. Att du försöker att intala mig om livet då jag säger till dig att jag inte orkar mera. Grattis på din dag och kärlek på fars dag! det behöver du och det är du värd i mina ögon i alla fall. Ska försöka att lägga mig nu Doris kröp upp brevid mig nu och hon känner på sig att något inte är som det ska.
virrig i skallen efter behandlingarna mitt minne är mera påverkat en vad det brukar att göra. jag känner mera känslor en vad vanligt. Kortfattat jag känner att hjärtat slår och vill tala men huvudet kopplar inte på samma sak. Varje dag är som en dejavu vilket är vanligt. Det kan ta upp till 6 mån efter behandlingarna innan minnet blir bra vissa tar det längre tid för och vissa får träna upp det. Ibland så minns jag inte vad jag gjorde dagen innan om någon frågar mig vad jag gjort eller om något var kul. Dessutom känner jag känslor som jag aldrig trodde att dom skulle komma tillbaka jag är svagare mera lättpåverkad och kan bli ledsen och berörd för det minsta. Jag är mera nervös för behandlingarna en vad jag har varit. Eftersom att jag tydligen är väldigt orolig innan jag vaknar upp från narkosen man måste oftast vara två på mig. Jag har tänt ett ljus och det är för att förmedla för dig hur det känns att gå igenom denna vind, jag önskade att du kunde vara här och kunde se mina tårar att känna mitt onda hjärta som stannar upp ibland. Jag vill också vara stark se mig i spegeln fixa mig och gå på stan fika med vännerna och le och skratta men är långt därifrån. Jag håller mig undan äter inte så mycket längre heller pallar liksom inte att bry mig det finns ingen styrka till det. Det enda som kommer upp är saknad, svaghet och ensamhet även om det finns folk runtomkring mig. Men alla säger ryck upp dig tänk inte si och så, gör så istället. Varför är du ledsen? du va ju glad nyss? de är dem vanligaste svaren och tilltalen. Jag undrar själv hur länge jag kommer att orka med detta, att kämpa i denna motgång som gör så fruktansvärt ont. Jag kan få upp bilder i mina ögon där jag går brevid livet och ser på mina nära och kära hur dom lever. Jag kommer garanterat att spöka för dem och kommer att torka allas tårar för jag är trött på att alla ska må dåligt där ute. Tänk om det bara fanns lycka och skratt på våran jord? hur skulle inte allt vara då? det starkaste som finns KÄRLEK. Kärlek till allt och alla. Jag finner inga mera ord just nu.
Jag försöker att hämta andan igen, jag försöker att andas och komma på varför det gör så ont i mitt hjärta. Jag försöker att vara stark när jag går i min motvind, jag skulle vilja ställa mig i regnet och skrika ut att jag inte orkar mera. Jag hoppas att du kan se mig där uppifrån. Hur allt är jag önskade att vi kunde byta plats. Dessa dagar har varit döda för mig. Jag känner att mina tårar inte kan hållas tillbaka. Jag vet inte vart jag ska vända mig just nu. Jag försöker att vara stark när jag går igenom denna motvind. Mycket har hänt sen sist det finns så mycket ouppklarade problem som jag skulle vilja radera jag hoppas att jag får möta dig på andra sidan när det är dags. Jag saknar dig allt för mycket mera en vanligt. Mera en vad det ska behövas. Jag sitter i ett hörn med knäna mot pannan och drar mig igenom håret, hur ska jag lämna detta? jag vill inte svika dom som finns här och andas i min närhet men jag vet inte hur längre jag ska klara av att finnas runt er. Jag har slutat att äta och får inte i mig det som jag igentligen behöver. Ännu ett tecken på att jag inte mår bra i denna motgång. Mitt hjärta slår så pass hårt så det hörs som om någon springer i en trappa. Om man ändå kunde få en diagnos som jag inte kunde överleva. Jag brukar titta på Sebbe när han sover att kärleken inte kan vara starkare en denna motgång helt otroligt varför? varför kan jag inte bara krama om han och känna att det finns en lösning på livet. Om man bara kunde klappa med händerna så var man i en annan fas i detta liv. Den som förstår är den som själv är där den är. I mångas ögon låter det bara sjukt. Men vet ni jag bryr mig inte längre om vad andra tycker det är nått jag har fått lärt mig. Jag önskade att det fanns någon att prata med i denna sekund när man känner såhär. Att ha dessa dagar är en stor motvind. Jag brukar titta upp mot himmelen och kolla på fåglarna och deras flykt. Samma som det kändes för några månader sen då jag flydde genom mina överdoser härifrån. Men jag lyckades inte? kanske fanns det en mening med det? att det inte är dags för mig att lämna detta just nu. Jag saknar mig själv så sjukt mycket jag längtar tillbaka till den jag va innan allt rasade och nu sitter jag här och bloggar igen om själen av mig själv och den väg tillbaka till verkligheten igen. Jag har en familj men en splittrad familj och jag vill inte att någon ska veta hur det är just nu knappt att pappa ska veta för jag vet att deras hjärtan gör ont när sanningen kommer fram. Eftersom vi redan haft en som lämnat jorden. Jag har överlevt 4 operationer på 2 år 3 överdoser på detta år och här sitter jag med såren i min själ. Jag har blivit sviken och lämnad. Varit ensam men ändå har jag varit stark på ett sätt. Och jag tror att många tackar mig för det jag hjälpt folk med. Jag har tappat mycket sen jag inte jobbat och jag minns när jag jobbade som mest och när jag köpte min lägenhet och min bil idag har jag inget av det kvar. Det som jag jobbade för och älskade med mig själv. Ett hem som va som jag ville ha det, min bil som jag kunde sätta mig i och bara att köra iväg när jag ville. Mitt jobb som jag alltid spred glädje till dem äldre och delade ut morgontidningen till dom som skulle till jobbet, och idag? allt ligger på is. Endast psykatrin i Västerås en gång i veckan på ECT. Det var slutet av den sagan känns det som. Planeringen är att i Januari att jag ska arbetsträna men hur kommer det att gå om man känner såhär just nu? om man inte har kraften? om man jobbar och faller ner igen? och det kanske blir värre? vem räddar en då? mina kära läsare jag vill att ni ska veta att jag är glad att ni besöker min sida och jag hoppas att jag kan hjälpa dem som går igenom samma sak som mig just nu. Jag fick veta att en nära människa som lämnade mig för en annan för nått år sen ska flytta och ska få barn. Jag trodde att jag skulle hinna att komma längre en han. Men tydligen inte. Människor som sårat mig kommer oftast längre en mig. Min julklapp som jag önskar mig är styrka. Så att jag kan lyfta och komma till himmelen och få den dröm som jag vill och kanske inatt så säger jag god natt. Ett god natt till mig själv och begrava det som gör ont. Jag kollade på så mycket bättre nu ikväll Ken Rings kväll tito själen av en vän berörde mig så sjukt
Ska bloggar oftast handla om mode fest och pengar? finns säkert många därute som försöker att finna Jaget eller tillbaka till sig själv efter traumatiska händelser i livet? jag kan tycka ibland att det är viktigt att folk kanske kan dela med sig om hur man mår livet och traumatiska händelser, alltså sådana människor som känner att det är viktigt för dem. Det kan handla om kärlek också. Jag har en vän som är i exakt samma sists som mig nu som jag va i för några månader sen att ha en kille som missbrukar. Det är det tuffaste som finns och det är bara han själv som måste komma till insikt med sitt problem. Det spelar ingen roll om polisen jagar han eller om han blir tagen. Samma sak gäller att inte glömma bort sig själv för det kan ge konsekvenser för det finns ingen som tackar dig på slutet då du själv rasat. För att du har lagt ner din tid och oro och glömt bort dig själv. Jag minns alla nätter som jag sov och fick samtal av vänner om att droger fanns och att han va där och gjorde si och så. Dom små timmar som jag kunde vila gick åt att stressa och bråka plus att man jobbade 6 nätter och 100 procent dag. Man flyttade för att det skulle bli bättre men droger finns överallt. Men från 12 år till 20 år sen kom överdosen då man hittar människan krampande och in i en ambulans, när man redan mist en person innan. Idag efter 4 år så pluggar han och sköter sig allt är lugnt inge bråk eller så, det är bara jag som är på djupet och jobbar på att komma upp. Min energi som jag la på han för att vara beskyddande letar jag efter nu. Jag önskade att dom som höll på med droger bara kunde lägga av för det är inte coolt eller man mår så bra! för man får bara mera ångest plus att drogerna för dom "sanna" vännerna ihop de är falska vänner drogerna binder en slags gemenskap. Sen har ni poliserna hackande i hälarna. Roligt liv? bättre är att satsa på jobb eller utbildning och fokusera på eran framtid kanske försöka att träffa den rätta? resa eller ja vad som helst. Ett nyktrande Sverige. Jag dricker inte ens alkohol heller mår piss och det smakar skit jag har inte varit på krogen sen 2011 som senast och inte mår jag piss för det heller. Vart är världen på väg? jag har träffat många ungdomar under den tid jag varit med om det som jag varit med om, samma sak i väntrummet på ECT samt ångest avd på lasarettet. Keep Fight!
När man gick i 8 och 9an så lyssnade man alltid på denna låt bla. Man bodde i Ransta hade häst varje sommar tillbringade man i stallet med sin häst Shangri La. Min barndoms vän va Cizzi och jag såg upp till brorsan Peter grymt mycket! flyttade när jag slutade nian till brorsan och började mitt första fasta jobb på coop forum kök och restaurang i gränby. Har jobbat sedan 2005 helt sjukt. Men vissa kanske är så att man börjar sitt vuxna liv tidigt? jag kom också ihåg att när jag va 18 så sa jag alltid att jag inte skulle gadda mig för att jag hatade tatueringar och kolla nu har jag massor, man skrattar innerst inne för hur man igentligen har varit! men jag tror att livet är en lärdom och hur man blir. Vissa är svaga och vissa är starka, vissa har tur andra inte. Typ alla barndomsvänner har barn idag vissa har hus också. Om jag kommer att klara av detta så kommer jag nog att vara en stark människa tillslut.
Hej jag heter Sarah och är 24år bor i en småstad som heter sala med sambon Posze och staffen Doris, bloggen handlar om mitt vardagliga liv och min rehabilitering tillbaka till det riktiga livet.
