Jag bloggar oftast när jag mår kasst och jag är tillbaka på den rutan igen. Jag är död mitt hjärta slår inte lika hårt som det ska. Det gör ont i själen så att det blöder. Det finns en saknad men av vad? vem är jag? varför lever jag såhär? varför gjorde jag som jag gjorde? jag önskar mest av allt i detta liv att jag kunde spola tillbaka tiden ett år och förändra saker så att jag slipper att ha det såhär. Jag har gett upp i alla fall idag. Jag orkar inte mera jag orkar inte att gråta varje kväll, jag orkar inte med ECT och jag orkar inte att vara jag längre. Vem fan skulle bry sig om jag fick somna in? kanske skulle livet stanna upp då. Då kanske jag fick sluta att sakna saker som aldrig kommer att komma tillbaka igen. Människor som har allt lycka pengar och framgång fattar inte orden jag skriver bara dom som varit där förstår. Som varit långt nere på botten. Jag har gjort allt varit på 95an gått på rehab, psykologer, läkare och mediciner och nu ECT. Jag har också fått en sjukdom som heter PCOC och jag har ev fått cancer och jag ska kollas igen så fort jag tar mig tid att boka en tid. Jag är opererad 2007 för tumör 17 cm. Njursten 8cm 2010 med 2 njursvikter och haft dränage och kateter. Även gått igenom en rad behandlingar på njuren. Även tagit prover på njuren och fick reda på idag att det är dags att äta en kraftig medicin kur igen. Som jag inte heller orkat att hämtat ut. För man orkar inte att bry sig till slut. När ska jag få bli lycklig? varje gång jag sövs på ECT som varannan vecka nu innan 1ggr veckan så undrar man om man ska vakna upp igen. Jag härjar tydligen runt i narkosen drar ut kanylen och det måste vara två personer på mig. Jag orkar inte att sminka mig heller inte gå promenad med mina två nära vänner som alltid finns för mig. Jag försöker att vara stark men det finns en gräns då man inte pallar med motgångar. Jag vet precis hur jag vill ha min begravning jag vill bara krama om min storebror och beskydda dom som jag älskar. Jag ser ingen förändring fast det finns andra som ser. Jag är i ett stadie då jag måste acceptera, förlåta och gå vidare. Varje morgon som jag borstar tänderna så försöker jag att intala mig att allt kommer att bli bra jag klarar detta. Men nu? jag kan inte ens blogga när jag mår bra. Nu har jag haft två dagar med tuffa kvällar med ångest som nästan vill strypa mig. Och jag vägrar att äta medicin för det. Fattar inte varför det är såhär. Alla människor som fått mig att må bra genom dessa 24 år betyder jäkligt mycket för mig och dom minnena följer mig varje dag det kan jag lova er. Jag vet att jag kan stötta andra men inte rädda mig själv. Till er som har det tufft intala er att allt kommer att bli bra. Sätt upp mål, små mål inte stora, finn en passion som gör er glada. Jag har också märkt att jag är känsligare när andra människor är ledsna som t ex när andra gråter det gör verkligen ont i mig. Orden är tomma nu och jag vet inte vad jag ska skriva mera för ikväll.