Ett steg tillbaka mot min motvind.

Idag så gör det ont i mig topp till tå, jag har tappat mera känsla för mig själv idag en som det brukar att vara. Jag tar ett steg tillbaka försöker att hämta andan och försöker att vara stark även om det svider i mig. Har varit uppe hela natten mötte upp min vän som har problem med min och Sebbes kompis som har ett missbruk. Jag blev så berörd eftersom han är med dem som förstörde mitt liv. Ännu en förlorad själ i drogerna, vart är världen påväg? det är inte som det engång varit. Jag har lärt mig att dom stunderna som man bara vill pausa att man tar vara på dem. Jag fick på mig klänningen idag som jag inte haft på 2 år och jag börjar att komma tillbaka till min vikt innan jag sattes in på mina mediciner, 112 mediciner i veckan och jag är glad att jag tog steget att slippa dom. I morgon så är det en ny dag och snart så är det dags för ECT, dags att träffa Elisabeth och jag vet inte hur jag ska säga till henne om mina tankar och känslor. Psykatrin brukar inte förstå allt utan yrkar på lv hem och det vill jag verkligen inte, jag vill bara att vakna upp en dag och känna att jag kan andas utan att mina andetag ska ta slut. Jag saknar och jag saknar mera och mera varje dag som jag alltid skriver. Jag ser inge värde i mig längre och jag försöker att varna min vän om konsekvenserna som kan hända henne om hon inte tar itu med sina problem jag vill inte se en människa hamna där jag är nu. Ibland så måste man överväga även om man älskar människan så mycket en människa kan inte förändra sig av en annan utan den måste komma på det själv. Tyvärr så är drogerna en plågsam sak både för den som inte bryr sig men den som skadas mest är den som lever med en missbrukare. Jag har varit en kämpe och fick Sebbe att bli ren och börja i skolan men det finns alltid risk för återfall men jag förlorade all min styrka i dessa år som jag kämpat och han valde drogerna istället för mig. Idag är jag stolt att han klarade det att han är påväg till ett bättre liv. Jag trodde för 2 år sen att han aldrig skulle klara det när polisen jagade en hela tiden eller bötfällningarna eller misshandeln. Alla människor måste komma till en insikt i sitt liv och jag är inte där. Jag känner mig själv död i min egen blick, jag vet inte vad det är som får mig att fortsätta att andas på denna jord. Jag önskade att min vän kunde släppa drogerna och inse att det inte är värt att förlora vänner och familj för ett missbruk. Skänker hopp till dig att du ska fatta vad du håller på med. Vakna upp! vänd dig om och se verkligheten. Jag önskade också att dem som fucka mitt liv att polisen tar dem en dag och burar in dem där dom håller hemma hatar människor som inte har empati för andra, människor som utnyttjar och sårar andra. Dags att lägga sig mot kudden orkar inte vara vaken heller, eller så kanske ska käka nått inte haft matlust idag heller. Känner som att allt är en punkt just nu. Det står stilla allt är tomt och det finns så sjukt mycket frågetecken. Det har också varit min otursdag idag slog i mitt smalben och efter det så gjorde jag illa mig på trapp steget på svärpappas trapp och till och med slog jag i lilltån har rent ut sagt plågat mig själv idag. Sov gott alla där ute. Kärlek från Elvan.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback