sluta grubbla lägg dina känslor i ett fack som inte kan få dig att blomma av saknad. Ibland saknar man tillfällen som man inte kan sig tillbaka till, när man känner att man får den där ångesten av att sakna vissa minnen vill man bara hänga sig och aldrig förlåta varför skam man ta vägar i livet som leder till ett slut som inte en sak finns? vem är jag så många gånger som jag skrivit käsnlor finns så långt inom en men känslokall heten speglar ens utsida. Jag mår bra ibland då jag sitter och fokuserar på ett annat liv i huvudet men jag har fortfarande en annan bild på det jag vill leva, men jag är inte där på långa vägar? vad är det som hindrar mig från att trappa upp ett steg till att lägga gasen i botten? pengar är inte allt men ett lyckligt liv skulle betyda så mycket mera! i morgons ska jag ta mig till gymmet , där jag va mycket förr, sola efter ? kanske ska göra saker som får mig att minnas vem jag är,? jag är lite knas jag ibland, men när försvann det ? kanske för ett år sen.

engång i tiden va du ... Medina Sagoland.

Varför känns det som om att man måste möta rädslan på fel sida ? varför kan jag inte springa mig igenom den som en dimma och på andra sidan så skulle det bli mycket bättre ? jag borde ha lärt mig att dem få som jag hållt mig kär att bevara dom och dom misstag en att älta som man gör? jag satt och väntade på mamma för ett tag sem mågon timme sådär, jag kände hur ångesten drog tag i mig det gorde så ont och tårarna började rinna, vad är det som gör mig så svag och så rädd ? jag är ju bra det vet jag ju innerst inne, kan jag bara inte ta fram mitt sagoland min personlighet som jag hade, den jag verkligen är? vad är det som får mig att tveka? i samma sekund så saknar jag verkligen att jobba på som jag gjort att jobba med äldre får en att lära sig så mycket att strosa där kan jag vara jag med mig där kan jag lyfta fram mitt leende och sprida kärlek det känns så bra och när man ser hur fint jag fått hemma tack vare det så underbara jobb och arbetskamrater det tog mig till en ny nivå. Känns som om att jag måste möta nya vänner i sorgen och kanske har jag gjort det? iaf min kära vän camilla min arbetskamrat på prolog vi tränar och fixar och solar , den tiden som får en att tänka på annat. Hoppas ingen annan som läser min blogg känner såhär, det vill ni inte och det vill inte jag heller, dom som stämplar en som är svag och pressar vet inte hur det är att leva med en trasig fas i livet, men jag vet att en kärlek den kan vara odödlig och det kan själen din också vara, godnatt för idag i morgon är det studenten för mitt älskade syskon barn Sabina ska klä mig upp fint och vara där jag är solt , kärlek till dig och lycka till dig !

du vet som i en blomma som blommar men man brukar falla ett löv för varje älskar älskar inte men idag kändes det som om att en del av den vissnade jag tappade ett löv men inte med ett svar bara en svår ångest som svider så hårt i mig. Jag vill hellre dö en att möta kriget i mig själv. Ett bråkande med mig själv och min omgivning vad är det för fel? är livet såhär att det ska göra så frukansvårt, jag brukar se folk le och skratta hur känns det att le ? att bara skratta äkta från lungorna och ut ? det känns som om att mitt huvud lever i ett trauma som inte kan växla vidare som ni vet en växel som har fastnat. Jag kanske låter helt konstig men dom inte känslorna vill bara komma ut och bara blomma men den långa svarta vägen är lång. Att hamna i en fas i livet där man inte vet varför när och hur det har blivit så så kan man inte lyssna på sin omgivning. Jag minns terapueften visade en bild av en flicka i flickan fanns en liten flicka med ett hjärta att älska sig själv, jaget ! att se sin mamma inte vara mamma hon som ska vara en förebild bara försvinna i något som i hennes egna långa längd kommer att krossa henne själv men hon kan inte se och jag kan inte förstå att det faktiskt händer att livet bara är så att det går så fort att man inte kan reagera? hinner inte heller skriva mera nu.

Hora, idiot psykopat , fitta hm allt man kan vara när de är problem med något är de mitt fel men jag ser inte att jag gör fel enligt alla andra altid jag, men jag försöker att jobba jobba fixa lägenheten är man inte lite bra? bekräftelse är det man behöver eller ? blir bara trött av att tänka eller nej jag vill bara gråta eller bara knacka på min högra hjärtkammare och lyfta på det jobbiga kliva ur ´till det som kan vara bra. Som i ett sagoland finns så mycket människor som man saknar genom livets vägar men kanske är det så? att man ser sen efter ? att man ´kanske inte är perfekt eller att om man visade omtanke på fel sätt ? många säger till mig men sarah du är inte du du är någon wannabee vad har hänt med dig ? wehaaat de är ju de jag säger vart är jag ? tjejen med glöden som ville allt som älskade av kärlek och levde från dag till dag. Tur att man har sin staff som finns hos en när de är som jobbigast inte nog med det utan mitt jobb är som min familj.

Började i terapi idag allt har gått så fort och det har gjort så ont , jag fattar inte vem jag är eller jag kan heller inte känna känslor längre heller ingen trygghet i mig själv. Vem är jag när jag kollar i mig i spegeln en tjej som valde fel väg som valde bort mig ja den jag var men som inte finner styrkan till att dra luften tillbaka i lungorna, utan jag känner i min ensamhets bråkande hjärta att jag bara skulle vilja ställa mig framför tåget och aldrig mera finnas kvar, jag är en tjej som dagdrömmer varje dag men inget händer eller insperationen finns inte eller är hon bara rädd för ensamheten? men jag tycker inte synd om mig själv kanske är jag värd att leva såhär? jag känner frustratinen i min blogg jag har ingen att ringa mitt i natten när tårarna faller eller när paniken girper tag i mig. Men jag vet iaf att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig för jag vet vem jag är innerst inne men bara det att jag går igenom en livskris just nu som jag inte vet hur jag ska göra eller kommer den att ta död på mig? jag fattar inte hur fan man kan hamna här , i detta skede ? i att känna som man gör från att ha allt till att ha allt men inte känna att man har allt, ni vet som att känna att hjärtat slår fast det inte gör det eller som en död människans ande vandrar förbi livet och kolla rätt eller fel , känns som mitt ínre jag måste ut men vet inte när var hur, som ett rop på hjälp. Jag kan inte minnas den sista dagen som jag var lycklig jag minns att för två år sen att jag inte skulle falla tillbaka i det där, men jag skanske borde lära mig att inte bry mig för mycket. Att dagdrömma att kanske leva för det ? iaf att jag ´testar steg för steg. Som människor med hjärtan som du och jag. Känns som generation smärta just nu vem skulle bry sig vem skulle agera när man inte längre finns? ingen.