Varför känns det som om att man måste möta rädslan på fel sida ? varför kan jag inte springa mig igenom den som en dimma och på andra sidan så skulle det bli mycket bättre ? jag borde ha lärt mig att dem få som jag hållt mig kär att bevara dom och dom misstag en att älta som man gör? jag satt och väntade på mamma för ett tag sem mågon timme sådär, jag kände hur ångesten drog tag i mig det gorde så ont och tårarna började rinna, vad är det som gör mig så svag och så rädd ? jag är ju bra det vet jag ju innerst inne, kan jag bara inte ta fram mitt sagoland min personlighet som jag hade, den jag verkligen är? vad är det som får mig att tveka? i samma sekund så saknar jag verkligen att jobba på som jag gjort att jobba med äldre får en att lära sig så mycket att strosa där kan jag vara jag med mig där kan jag lyfta fram mitt leende och sprida kärlek det känns så bra och när man ser hur fint jag fått hemma tack vare det så underbara jobb och arbetskamrater det tog mig till en ny nivå. Känns som om att jag måste möta nya vänner i sorgen och kanske har jag gjort det? iaf min kära vän camilla min arbetskamrat på prolog vi tränar och fixar och solar , den tiden som får en att tänka på annat. Hoppas ingen annan som läser min blogg känner såhär, det vill ni inte och det vill inte jag heller, dom som stämplar en som är svag och pressar vet inte hur det är att leva med en trasig fas i livet, men jag vet att en kärlek den kan vara odödlig och det kan själen din också vara, godnatt för idag i morgon är det studenten för mitt älskade syskon barn Sabina ska klä mig upp fint och vara där jag är solt , kärlek till dig och lycka till dig !