Började i terapi idag allt har gått så fort och det har gjort så ont , jag fattar inte vem jag är eller jag kan heller inte känna känslor längre heller ingen trygghet i mig själv. Vem är jag när jag kollar i mig i spegeln en tjej som valde fel väg som valde bort mig ja den jag var men som inte finner styrkan till att dra luften tillbaka i lungorna, utan jag känner i min ensamhets bråkande hjärta att jag bara skulle vilja ställa mig framför tåget och aldrig mera finnas kvar, jag är en tjej som dagdrömmer varje dag men inget händer eller insperationen finns inte eller är hon bara rädd för ensamheten? men jag tycker inte synd om mig själv kanske är jag värd att leva såhär? jag känner frustratinen i min blogg jag har ingen att ringa mitt i natten när tårarna faller eller när paniken girper tag i mig. Men jag vet iaf att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig för jag vet vem jag är innerst inne men bara det att jag går igenom en livskris just nu som jag inte vet hur jag ska göra eller kommer den att ta död på mig? jag fattar inte hur fan man kan hamna här , i detta skede ? i att känna som man gör från att ha allt till att ha allt men inte känna att man har allt, ni vet som att känna att hjärtat slår fast det inte gör det eller som en död människans ande vandrar förbi livet och kolla rätt eller fel , känns som mitt ínre jag måste ut men vet inte när var hur, som ett rop på hjälp. Jag kan inte minnas den sista dagen som jag var lycklig jag minns att för två år sen att jag inte skulle falla tillbaka i det där, men jag skanske borde lära mig att inte bry mig för mycket. Att dagdrömma att kanske leva för det ? iaf att jag ´testar steg för steg. Som människor med hjärtan som du och jag. Känns som generation smärta just nu vem skulle bry sig vem skulle agera när man inte längre finns? ingen.