du vet som i en blomma som blommar men man brukar falla ett löv för varje älskar älskar inte men idag kändes det som om att en del av den vissnade jag tappade ett löv men inte med ett svar bara en svår ångest som svider så hårt i mig. Jag vill hellre dö en att möta kriget i mig själv. Ett bråkande med mig själv och min omgivning vad är det för fel? är livet såhär att det ska göra så frukansvårt, jag brukar se folk le och skratta hur känns det att le ? att bara skratta äkta från lungorna och ut ? det känns som om att mitt huvud lever i ett trauma som inte kan växla vidare som ni vet en växel som har fastnat. Jag kanske låter helt konstig men dom inte känslorna vill bara komma ut och bara blomma men den långa svarta vägen är lång. Att hamna i en fas i livet där man inte vet varför när och hur det har blivit så så kan man inte lyssna på sin omgivning. Jag minns terapueften visade en bild av en flicka i flickan fanns en liten flicka med ett hjärta att älska sig själv, jaget ! att se sin mamma inte vara mamma hon som ska vara en förebild bara försvinna i något som i hennes egna långa längd kommer att krossa henne själv men hon kan inte se och jag kan inte förstå att det faktiskt händer att livet bara är så att det går så fort att man inte kan reagera? hinner inte heller skriva mera nu.