Ena stunden så mår man bra man känner att livet är hyfsat på topp. Men den andra sekunden blir man som ett litet barn som kryper ihop och kramar om sin kudde för att bara få gråta ut. För att bearbeta sina skuldkänslor som gör så förbannat ont. Varför va jag inte hela vägen på ditt slut. Varför velade jag och stannade i sverige. Varför satt jag inte och höll din hand in och ut. Om du bara visste vad det gror i en. Att få se dig lida på intensiven i koma. Att bara skrika ditt namn och försöka att hålla om dig när du ligger där igenom alla sladdar. Jag önskade att vi fick byta plats att jag fick vara där istället. Vi pratade varje kväll innan ditt insjuknande och jag saknar din röst den gjorde mig trygg. Jag måste försöka att stanna upp. Tänka. Men varför gjorde jag jag inte det jag innerst inne ville göra? varje gång jag flög ner så ville jag aldrig åka hem. Jag minns din hand emot mina tårar när du tittade in i mina ögon och jag sa att jag älskade dig så fruktansvärt mycket. Att jag sa att du fick släppa taget om du ville och om du inte orkade att kämpa. Läkarna visste inte när du låg på intensiven om du skulle klara dig eller om du skulle vakna upp vilket du gjorde. Med smärta och ingen chans att tala. Jag såg i dina ögon, din smärta och din förtvivlad, din saknad efter din familj och din kära hund. Jag minns när du pussade mig på kinden. Jag kommer nog aldrig att förlåta mig själv för att jag var för ego. Att jag var för feg för att stanna i Malaga själv. Inget är som det varit halva jag dog när du dog. Jag väntade räknade ner dagarna innan jag skulle åka ner igen. Men jag hann inte. Sen i det hela att fixa allt runtomkring. Roman bodde i sthlm, han pendlade. Jag var för osäker och mådde piss när jag var hemma hos mamma. Jag kan inte fatta ibland vem jag är. Det känns som att jag går runt i en dimma och finner inga svar, mest så tycker jag inte om ångesten när man känner dödsångest. Varför kan man inte bara leva? varför finns det känslor? det värsta jag vet i livet och är mest rädd för är känslor. Smärtsamma känslor, samt minnen. Värsta minnen som leder till känslor som gör ont. För ångesten är påfrestande också. Pappa jag önska och hoppades att du känner mina känslor och min saknad efter dig, förlåt om jag någongång har gjort dig besviken, att jag inte fanns där till ditt sista andetag. Jag kommer aldrig att glömma denna resa i mitt liv. Det är nog det värsta jag har vandrat igenom i hela mitt liv. Och vem ska man prata med om allt? känns som att man känner sig dum och att ingen förstår ens ord. Därför är man bara tyst. Musiken dövar känslorna och ibland så tar man hunden och bara är ute och vandrar. Vart är livet påväg? långa dagar, jobbiga nätter. Jobbet kommer inte att göra en förändring. Vart finns hoppet? det är svårt att skriva med ord hur man känner och tänker, endast dom som har vandrat samma stig vet hur allt känns och hur man tänker. Jag är frustrerad av smärta. Tror även att min syn har blivit drabbad samt mitt minne är som det var när jag fick mina ECT behandlingar. Finner inga mera ord just nu så lägger datorn och tankarna åt sidan för idag. Älskar dig pappa.

 

 

 

 

 

Det var ett tag sen som jag skrev här, hade ingen lust eller tid att skriva på mobilen hela tiden. Den 18 Augusti 17.35 somnade min älskade pappa Tommy in, efter ett tags kämpande med en komplikation i en operation. Som ledde till en hjärnblödning och till en koma. Som han vaknade upp men klarade inte av cancern som hade spridit sig igenom hela kroppen. Jag känner mig tom idag. Åkte ner den 31 augusti och var nere till den 14 september i Malaga. Hela tiden så försökte man att trycka allt åt sidan att inte vilja inse. Men idag så känns det som att jag faller. Sorgen har blivit en smärta som ingen kan läka, inte ens tiden. 25 år. Ingen pappa finns kvar. Han finns bara där uppe med alla andra. 5 år sen som min storebror dog och 3 år sen min kompis tog livet av sig. Ibland så vill man förmedla men det känns som att ingen förstår en? att sorgen gör så ont. Önskade att allt bara kunde bli bra igen. Man vaknar upp och tänker är allt över nu?! men dagarna är dom samma. Man går upp tar en cigg och bara är. Livet är tråkigt. Sjukskrivningen leder mot sitt slut och i Januari börjar jag att jobba efter 2 års sjukrivande. Men och? samma rutiner.. sen då? vad finns målet? pengar är bara lappar som man kan riva sönder, matriella ting som styr allt. Men kärleken och hoppet då? har ständig huvudvärk och försöker att lappa ihop dom tårar som vill falla på min kind. Roman kämpar på med sitt jobb. Det gör mig stolt. Men jag känner mig inte helt tillräcklig. varför? alla människor är väl unika på sina sätt ? man har alltid lättare att hjälpa andra än sig själv. Känns som att en bit av mig dog när pappa somnade in. Allt var så kämpande resa hit och dit. Familjegräl osv.. Önskade bara att jag hann att visa för pappa att jag försöker att lyckas. Att komma tillbaka till den punkten i livet som jag föddes till att leva. I drömmarna möter jag minnesbilder. Hemma när jag var i dem yngre dagarna, vännerna och stallet. Första kärleken? försöker det att säga mig något? en rehabilitering tillbaka? vem vet men inte jag.