Det var ett tag sen som jag skrev här, hade ingen lust eller tid att skriva på mobilen hela tiden. Den 18 Augusti 17.35 somnade min älskade pappa Tommy in, efter ett tags kämpande med en komplikation i en operation. Som ledde till en hjärnblödning och till en koma. Som han vaknade upp men klarade inte av cancern som hade spridit sig igenom hela kroppen. Jag känner mig tom idag. Åkte ner den 31 augusti och var nere till den 14 september i Malaga. Hela tiden så försökte man att trycka allt åt sidan att inte vilja inse. Men idag så känns det som att jag faller. Sorgen har blivit en smärta som ingen kan läka, inte ens tiden. 25 år. Ingen pappa finns kvar. Han finns bara där uppe med alla andra. 5 år sen som min storebror dog och 3 år sen min kompis tog livet av sig. Ibland så vill man förmedla men det känns som att ingen förstår en? att sorgen gör så ont. Önskade att allt bara kunde bli bra igen. Man vaknar upp och tänker är allt över nu?! men dagarna är dom samma. Man går upp tar en cigg och bara är. Livet är tråkigt. Sjukskrivningen leder mot sitt slut och i Januari börjar jag att jobba efter 2 års sjukrivande. Men och? samma rutiner.. sen då? vad finns målet? pengar är bara lappar som man kan riva sönder, matriella ting som styr allt. Men kärleken och hoppet då? har ständig huvudvärk och försöker att lappa ihop dom tårar som vill falla på min kind. Roman kämpar på med sitt jobb. Det gör mig stolt. Men jag känner mig inte helt tillräcklig. varför? alla människor är väl unika på sina sätt ? man har alltid lättare att hjälpa andra än sig själv. Känns som att en bit av mig dog när pappa somnade in. Allt var så kämpande resa hit och dit. Familjegräl osv.. Önskade bara att jag hann att visa för pappa att jag försöker att lyckas. Att komma tillbaka till den punkten i livet som jag föddes till att leva. I drömmarna möter jag minnesbilder. Hemma när jag var i dem yngre dagarna, vännerna och stallet. Första kärleken? försöker det att säga mig något? en rehabilitering tillbaka? vem vet men inte jag.