jag vet att det var ett tag sen som jag bloggade men jag är ju sådär att jag skriver när det känns som att man måste lägga handen på hjärtat och släppa ut det som behövs för att fylla på med ny kraft. jag vet inte vart jag igentligen står just nu med mitt mående det skiftar dag för dag ena stunden så är allt bra andra stunden så grubblar jag på varför, varför och varför gick jag igenom det som jag gjorde. men det känns som att det är en process för att jag ska klara av att överleva och att förlåta. jag är starkare nu en vad jag var för ett tag sen kan jag lova. Jag börjar att släppa dom gamla känslorna och det börjar att finnas mer och mer för pölsa. fattar inte att jag träffat en sån bra människa som får mig att finna ett lugn och ett ro. vi har varit i karlstad i värmlnad och träffat hans familj hans mamma och pappa och hans bröder och människor med hjärtan av guld en ren avkoppling och det känns som om att jag är i en dröm just nu kan inte fatta att jag fått chansen att leva och andas i detta liv. kände på vägen hem när vi började att närma oss sala hur ångesten kom att det var dags att skiljas åt ennu en söndag det känns mera och mera för varje dag som går. människor som berör mitt hjärta finns alltid där tills det stannar totalt varje människa som berör mig finns som minnen i mig och som heller aldrig försvinner. Pölsa jag hoppas att du vet vad detta betyder för mig. du kommer nog aldrig att förstå hur mycket kärlek du ger mig att jag saknar dig varje dag som du inte finns här. att kramarna du ger mig ger mig styrkan att kämpa vidare. jag vet mitt innersta inne och mina svar att hade jag vill detta annars hade jag aldrig gett mig in i detta. du berör mig som ingen annan gör, önskade att du kunde vara här när det som är jobbigast även om jag tänker på dig eller tänker på det du sagt så är det inte samma sak som att få se in i dina ögon. jag vet att det väntar mig tunga saker framöver som jag måste klara av. det är skönt att ha dalhem ur världen att slippa tänka och leva i det gamla. nu återstår 2 saker för att släppa det sista. i morgon så måste jag börja med att promenera för att hålla mina tankar i fokus. har inte råd att förlora mot mig själv och jag finner ingen ro i mig själv om jag bara kunde vakna upp en dag och kunna formulera med tankar och känslor hur allt känns. men känner mig hjärntvättad efter ect behandlingarna och det är det som bryter ner mig. ena sidan säger till mig att du klarar detta. andra sidan säger ge upp dags att skita i allt. måste fixa mitt liv snart klarar inte av att ha det såhär. men jag finner inte svaret till hur jag ska göra det enda som jag vet är att jag inte kan låta tiden gå utan att jag måste finna svaret som jag söker i mig själv. men från det ena till det andra så har helgen varit underbar och skönt att slippa att tänka på allt. jag har en önskan om mig själv och det är att människor skulle kunna se mig för den jag är en människa med stor aura och glädje och omtanke. jag måste lära mig att fatta egna beslut och sen skita i vad andra tycker om mig för jag vet vad jag vill och vad jag känner. det är klart att jag inte hade mått bra om situationen hade varit tvärtom att sebbe skaffade en ny tjej direkt när det tog slut. men ödet fångade hjärtat till pölsa och det beröde mig att inget var planerat att träffa en ny och dessutom att vi inte kände varandra utan att vi träffades ute av en ren slump. jag vet att det är dumt av mig att grubbla på detta ibland men jag är typiskt sån människa med skuldkänslor och vill inte såra andra, men man måste släppa taget och bryta mönstret för att finna sig själv och få chansen att kunna leva som en vanlig människa igen. tro mig tackar min bror och alla andra änglar varje dag för att jag fick chansen att träffa den människan som jag drömt om och som jag önskat mig i hela livet. nu är det bara rädslan kvar eftersom man inte vill förlora detta liv.