Mitt hjärta har återigen börjat att blöda. Precis när såren började att läka. Förlovning, roman ska börja jobba i sala osv. Då insjuknar pappa. Han har varit dålig ett tag men läkaren i spanien beslutade att han skulle opereras. Det blev komplikationer och han fick en kraftig hjärnblödning. Han blev så illa däran att han ligger i en respirator som håller han vid liv. I morgon har han legat i en vecka. Jag och min syster linnea åkte ner i söndags och hem i tisdags. Jag bara ropade pappa och grät när jag kom in på intensiven och fick se honom. Min fina pappa ligger och respiration pumpar luften till hans lungor. Ingen reaktion endast ytterstlite med ögonen. Läkaren vet ingenting och flyget hem var tungt. Har gråtit. Och kan inte släppa bilden i huvudet. Nu så finns det bara en väntan. En väntan på om han kommer att vakna upp. Jag stod och krama om hans hand och linnea på den andra sidan. Smekte han över pannan och kinden. Kysste hans hand och Jag sa att jag älskar han. Jag ville bara krama om honom. Jag sa att vi var där. Refleker från under käken rörde sig. Så mycket tårar som föll. Jag pratade med pappa dagen innan. Vi höll tät kontakt och jag och roman var där någon vecka innan. Nu får man be och önska att han kommer att komma tillbaka. Kommer aldrig klara av ett liv utan pappa. Frustrationen att jag inte kan sitta där varje dag. Allt beror på mitt jävla kärkort. De är 8 mil till sjukhuset därifrån vi bor. Sen så är jag sjukskriven och dom andra måste jobba. Men ena syrran ska ner snart så de känns skönt. Vi håller kontakt med sjukhuset i malaga varjedag. Det finns så mycket saknad och frustration varjedag. Inte bara över pappa utan har hänt andra saker också. Men just nu ligger allt på att pappa ska bli bra igen. Älskar dig pappa igenom allt. Kämpa på nu ♡