Och folk som jag älskade människor med hjärtan som brände. De är svårt att vara tyst när de är saker som träffar mig i själen hela tiden. Ena tanken tänker skit i allt nu andra tänker kämpa på. Men de känns som om att jag inte har nått värde längre. Jag känner mig som en jävla luffare och drar mig tillbaka för mig själv. Har bråkat med mig själv så jävla mycket på senaste tiden in och ut för att tala ut in och ut på ect. Jag känner mig som ett hopplöst fall utan ett hjärta som ingen tycker om. Kommer alltid att älska dom som funnits för mig. Dom nära och kära som står stilla och kollar på mig och mitt liv. En förvirrad värld. Jag tror på dig och blir du lyckligare att gå vidare så hoppas jag att du finner den lyckan. Jag kunde inte vara tillräckligt stark och bygga upp de som va jobbigt. Att jag tog mina överdoser och allt. Att jag tog drogerna och så klart att du inte kunde glömma och förlåta du kommer säkert aldrig att kunna se mig som den du träffade för 4 år sen stark och glad. Jag kommer alltid att vara din ängel och hoppas på dig de är jobbigt att du inte hör av dig för du är saknad.