Har sovit bort hela gårdagen sovit mestadels hela natten också vakna en sväng vid 4 i morse då mamma gick upp har inte orkat gjort nått. Det var bara jag som skulle ha ECT igår och vi fick gå upp till operations salarna på uppvaket där eftersom det saknades narkossköterskor det bästa var att det inte var den gamla vanliga sköterskan men jag pratade med den ena vårdaren som jag haft när jag låg inne och hon skulle börja att jobba i Fagersta. Dom va nyfikna på hur ECT hade gett mitt resultat både det bra och det dåliga. Sen väl där inne på operations salen så har jag ju varit ett antal gånger både opererat urin blåsan njuren äggstockarna och näsbenet. Jag såg apparaten som ger ström och jag va tvungen att fråga vilken gräns jag låg på, jag hade tydligen inte så hög smärttröskel så jag låg på mellan eftersom jag krampar ganska så fort vissa så kan det ta lite tid för. När jag vaknade upp så kunde jag knappt gå och haft ont i käkarna tinningarna nacke och typ i hela kroppen. Typ som den första behandlingen som jag fick. Även högsta läkaren va på plats också när jag vaknade. Tog en insomning och lugnande när jag kom hem och inte försen nu så kan jag röra mig. Men det gör fortfarande ont i hela kroppen och jag undrar typ hur jag ska klara av denna dag. Dum som jag är så har jag sparat alla bilder på mobilen från jag köpte lägenheten och från det jag mådde bra innan allt rasade och jag kollar alltid tillbaka på det när jag mår som sämst. Hatar det verkligen och önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden också. Mycket är på gång och jag försöker att tackla allt steg för steg men jag märker att jag drar mig undan när jag mår som dåligaste och jag har funderat på varför jag gör det? allt kommer nog att ta tid men det är bättre nu en vad det var för ett år sen. Men jag är sån att jag vill ha allt nu. Jag undrar om jag kommer att få turen att få tillbaka allt jag förlorat. Eller om jag kommer att bli lika stark som jag var innan, kanske starkare? Jag har i alla fall lyckats att städa nu på morgonen och lyssnat på musik och fixat nästan klart alla papper till klubben. Ikväll blir det Hedemora med farmor och mamma. Vi ska till en sömmerska som kan sy rockabilly klänningar så får se om man finner något tyg som kan insperera en. Men mitt upp i allt detta så saknar jag min andra halva så sjukt mycket och det är drygt vissa stunder att vara ifrån varandra och vissa dagar går fortare en andra. Mitt upp i allt så mår jag bra av att jag träffat en som alltid finns där och förstår en. Tanken slår mig bara hur man skulle kunna visa hur man uppskattar det och hur tacksam man är? jag trodde aldrig att det skulle bli den känslan som finns nu. Varken att jag skulle gå vidare eller att jag skulle stå still. Men som sagt livet är som en bok men man gör det också hur man vill leva. Veckodagarna känns tomma utan skratt och glädje som han sprider kring mig med sin närhet jag kan inte sätta ett riktigt sådär ord i värdehet som han är. Men hans hjärta är helt och hållet rent av guld som får andras hjärta att slå lika av lycka. Man har träffat många i sitt liv men aldrig en som har glöden och envisheten som han har. Bara synd att jag är svag just nu och jag hoppas att han får känna av den starka känslan av mig. Den jag är liksom. Jag vill att du ska veta att saknaden är stor och känslorna är större.