Söndag

En tanke som sprider sig runt min kropp och själ och ut till mina andetag, jag minns lördag den 11 januari då jag Janne och palmen skulle dra till Märsta för det va rockabilly fest eller vad det nu var. Jag hade inga kläder eller fest kläder hade inte orkat att hämta smink eller så heller men meningen var att Lasse också skulle med ut för att palmen och Lasse skulle träffa en varsin tjej. Vi kom in på klubben strosa runt hade inte druckit så speciellt mycket mådde verkligen dåligt eftersom x et drog dagen innan. Jag och Janne gick till rökrummet och jag minns att Janne hade tjatat på mig att jag skulle träffa en rockabilly kille eftersom jag gillade stuket och musiken men aldrig vågat att visa det för andra. Pölsa satt där i rökrummet och han och Janne satt och pratade med varandra kände mig taskig på ett sätt eftersom jag va känslokall orkade liksom inte lära känna nytt folk eller att anstränga mig, hade inte glöden till viljan. Eftersom allt hade hänt. Men det slutade med att Janne och Pölsa satt och pratade vid ett bord och jag satt mitt emot men sa inte så mycket utan ville bara åka hem men Janne bad oss att byta nummer och jag skickade mitt. Tänkte inte mera på det utan fokuserade dagarna efter på att hur fan ska jag överleva detta? eller komma i balans igen? eller ska jag vara hemma eller hos mamma? men jag började att umgås mera med Camilla och Krystina, men Måndagen så plinga det i mobilen och det var Pölsa, tänkte inte mera på det men messa allmänt för jag hade inte planeringen att träffa en ny. Veckan gick och helgen kom jag festade på den helgen mådde ännu dåligare och levde i det där som man ältade men jag och Pölsa började att prata mera och mera och jag visste att han heller inte var ute efter nått sådär seriöst. Men 2 veckor efter så kom han till sala och sedan dess så har vi pratat varje dag och träffats varje helg. Och jag har aldrig träffat en lugnare människa med fötterna på jorden och hjärtat på rätt plats. Man kan prata om allt, och han läser av en precis på allt. Precis som en öppen bok. Idag så kan jag ärligt säga att jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle fastna för denna människa men han känns som den andra halvan. Vi har varit ute dansat träffat folk umgåts med familjen osv, känns som att jag känt han i hela livet och vi är lika på vissa saker. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna en människa så mycket när han åker hem men det är helt sjukt. Jag skäms över mig själv och det jag gått igenom och det jag går igenom nu för jag vet att man blivit lämnad för minsta lilla eller har bråkat om allt. Där kommer osäkerheten in att man är rädd för att öppna upp sig men det tar sig mera och mera. Jag känner såhär vem fan vill ha mig? varför är jag speciell och sådär. Jag kan inte fatta att jag har ett värde och jag önskade att jag någon dag i mitt liv får känna den där känslan att man betyder mycket för någon att jag kan känna det själv. Jag vet att det finns en människa som inte tror eller tycker om mig för att jag går vidare och att han inte trodde att han betydde mycket för mig innan han beslöt att lämna det som var. Men det spelar ingen roll vad jag säger, visst jag förstår dig också jag skulle ha blivit lika ledsen om du fann en ny sådär om man vänder på allt, men du bad mig att glömma dig att gå vidare och jag kan ärligt säga att det har varit jäkligt tufft dem första veckorna att göra det att släppa taget. Men vad ska jag göra? vänta.. ? känslor är känslor och jag mår bra med det jag har nu även om det fortfarande kan vara jobbigt med det gamla. Men jag lyssnade på vad han sa och du ville inte ha kontakt osv. Jag är inte den som är den och tycker illa om folk eller är arg. Men jag förstår ibland om du kanske ångrade dig men livet är som det är. Och minnen får bli som dom är. Jag vet att du brukar läsa på min sida också och jag hoppas att du förstår mig en dag. Alla människor betyder olika för en och är olika minnen och jag står för det vi haft och dom känslor jag haft. Men jag är på väg mott ett nytt liv precis som du. Så många gånger som jag kämpat själv så många gånger vi gått fram och tillbaka så vill jag bara släppa allt. Det förstörde mig på många sätt med droger och bråk och allt. Jag önskade mest av allt att jag kunde dra tillbaka tiden och göra saker till skillnad. Att jag inte rasade utan att jag fick förbli den jag föddes till att vara och det jag hade. Men livet är som en bok en berättelse och man kan inte flyta genom det heller utan man måste sträcka på ryggen och se framåt och se sina misstag fel beslut och kärlek som kommit och gått, men bakom allt så vet jag med mig själv att vissa inlägg som jag skriver så är jag svag men efter gråten så kommer styrkan tillbaka igen. Önskade att jag aldrig fick mina ECT för jag saknar att minnas mina bra saker i livet. Jag hoppas att dem kommer tillbaka igen. Man har många önskningar och drömmar och jag önskade att jag fick lägga handen på mitt hjärta och känna lugn styrka och lycka, att man glömmer och förlåter sig själv. Att man kan känna att man kan göra andra glada för jag är så som person bryr mig mycket om andra men glömmer oftast mig själv ibland så kan det vara jobbigt att vara en känslomänniska men det är som det är. Det känns som om att denna långa väg varit väldigt lång och jag känner att jag klarat dom hindrena som jag klarat och jag tänker på Mamma och Janne varje dag hur jag ska tacka dom och det som gör ont är att jag vet hur mycket jag sårat Mamma genom att ge upp. Så fort jag får ångest så säger jag precis hur jag tycker just då i detta skede och jag ser på henne att hon blir ledsen. Önskade bara att dom visste hur mycket jag älskar dem och att jag är glad att dom ställer upp för mig. ECTn har också förstört mycket med att jag inte kan få ut det hjärtat talar och jag vill mer en gärna bara få ut det. För mina tankar kommer i drömmarna och mest dom nätter jag inte kan sova. Men vet ni? jag tror att det kommer att komma en dag så solen skiner på mig också.
 
 


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Glad att det går bra för dig och att du är på bättringsvägen, du behövde nått nytt, nått annat för att bli glad igen, du lever ett helt annat liv nu och somsagt så kommer du aldrig bli som du var, du kommer bli mycket bättre än så! Solen kommer skina på dig, det gör den varje dag nu framöver sarah..
Lycka till och bli lycklig !

2014-03-06 // 18:17:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback