Av denna helg som varit bra och bara har runnit iväg precis som alla andra helger. I fredags så åkte jag och syrran till Västerås och gick på Erikslund fynda lite smått och gick allmänt och strosa runt sen vidare hem till hennes pappa som fyllde år kolla lite hockey och pratade allmänt. Trevligt va det i alla fall vidare och handla och sen kom jag hem till Mamma och Janne så hade Pölsa redan kommit dit en veckans längtande. Vi tog det lugnt kolla Rockabilly film som va berörande men bra. Lördag klubb möte på American Automobile Club Sala i 2 tim och jag blev fullständigt medlem och fick direkt uppgifter att fixa inför sista April. Dom blev glada att jag beslöt att vara med och jag är glad att jag blev beviljad. Senare efter det åkte vi ner till Marken fynda lite eftersom Lasse fyllde idag. Vidare hem och fixa sig och till Enköping för att träffa släkten och sen hem och byta om igen ganska stressig lördag med huvudvärk men övertygade farmor att följa med på spelningen på statt. Jimmy och Linda kom förbi och tog en grogg med Pölsa och sen vidare mot stan mötte upp Erika och Farmor. Mamma hade lyckats att piffa upp mig med svinrygg dock inte lika fina kläder som jag haft tidigare men gick bra i alla fall, ut tog några tequilas och grogg strosa runt och Pölsa försökte lära mig att dansa och jag försökte så gott jag kunde, tillslut så dansade jag med andra från Teddy Boys och dom andra tog det lugnt. Sedan vips så var det söndag och denna helg började att närma sitt slut Pölsa åkte hem och vi vidare mot sala lämnade Doris sen Dalhem och sen till farmor och farfar och nu sitter jag och jobbar med reklamen inför sista april som klubben kommer att fixa. Det har varit lite blandade känslor fram och tillbaka men jag känner att mina känslor blir starkare plus att jag blir på nått sätt starkare i mig själv. Jag tar mig framåt även om det känns ibland som att man bara vill ge upp allt! jag är glad att jag har det jag har att leva för även om det kanske just nu inte går som jag vill på alla sätt. Men jag har den jag har och jag har dom andra i närheten av mig och jag börjar att släppa det gamla, men det påminns när man ska lära känna en ny kärlek och bli stark. Tilliten och den saken att inte bli ensam som vanligt. Men alla är inte likadana men det blir som ett skydd mot sig själv, liksom. Vad säger alla andra när man går på marken eller vart som så känns det konstigt att folk tittar på en, men jag vet att det inte är fel bara jag som inte sett det tidigare att jag har vänner och bekanta som hälsar osv. Innan så har man varit så instängd i sig själv som att någon kollar in i ens ögon att det är en död blick. Idag så finns det glädje även om sorgen fortfarande är större men jag börjar att acceptera och bråket mot mig själv börjar att dämpas mera och mera, dock så tycker jag att det börjar att bli jobbigare med ECT. I morgon är det dags igen. Jag är helt förstörd när jag vaknar upp från uppvaket. Jag hatar också ensamheten och önskade att den inte fanns, men oftast då när ångesten kommer så brukar jag tänka på dem som har det värre för det finns alltid där ute. Ångesten finns mera och mera och svackan går upp och ner. Men jag vill inte ge upp för jag vet vad jag betyder för dom som finns för mig och jag har lovat att kämpa på så gott jag kan och så länge jag orkar. Jag saknar också att jobba tänker på det varje dag men jag har börjat att fatta att hälsan är viktigare en pengar för det klarar man sig alltid med. Jag har också funderingen på att jobba ihop med kvinnojouren i Västmanland för jag vet att det finns andra kvinnor därute som behöver stöd. Nej dags att återgå till tankarna och sen kanske sova om man ska orka med i morgon.