Saknar dig min vän du gör en stark av att man tänker på dig. Hur allt var hur kul vi hade det men du orkade inte och du gav upp och jag lät dig gå, jag fick en tår men jag lärde känna en som betydde mycket, livet går vidare men så är det alltid. Jag kommer aldrig att glömma allt som hänt. Känns som om att jag måste hitta svar på varför allt är såhär, jag känner att allt är på väg att fixa detta nu jag vet att jag ska klara av det också även om det känns som om att man ibland inte kan få luft att andas. Det här med att livet har sin gång och jag är glad idag att jag aldrig gav upp att det inte var min tur att ge upp. Jag har en saknad men även en saknad av en människa som jag fallit djupt för som kan ge mig styrkan att kämpa vidare även om jag ibland inte pallar med detta. Men kärleken är starkare en att ge upp. Det är nått som jag fick känna efter. Jag önskade att jag kunde visa det mera för Pölsa så att han verkligen förstår vilken betydelse han gör för mig. Att alla stunder som man bara tappar taget av att andas att han får en att kämpa på även om man känner att man inte klarar av det. Jag har börjat att lära känna en stark människa som kan visa mig vägen till frihet och glädje. Hatar att leva såhär att ha vardagen som jag har, vill bara ändra på allt. Man vil ha allt på en gång men kommer att bli en tanke ställare att åka till Malaga den 4e mars. Att komma iväg till ett ställe utan krav. Men det kommer också att bli en saknad. Visst känner man sig orolig när man inte känner sig stark i själen jag vet att jag aldrig haft detta problem innan men dom idioter som man träffat i livet som brände den sidan av mig. Jag kan ännu inte idag fatta hur jag klarat av allt? jobba och leva i problemen? pallar inte att tänka jag vill bara finna mig själv helt och hållet och bara vända blicken till dem som satte mig i den sitsen som jag fick gå igenom innerst inne i tårarna så finns det så mycket ilska. ilska för våld, droger och psykandet. Dem som gjort det dom har gjort hoppas att dom själv kommer till den dagen då deras liv rasar så kanske ni fattar vad man menar? har lite blandade känslor idag, känns bra på dagarna oftast i alla fall men på nätterna så möter jag flasch baksen i drömmarna vilket gör att jag inte kan sova. Jag vaknar mitt uppe i natten och kan få panik och kolla mig runt att det inte är så som det varit. Vissa dagar så känner jag att jag förlorat allt som om att man vandrar i en dimma. Kanske så är det kroppen som börjar att slappna av? jag vet inte vad det är för fel, önskade bara att jag kunde få må bra 24/7 ect behandlingarna tar också mycket på mig, känner mig spy färdig av att vara där eller varje gång jag ska sövas. Varför hamnade jag här? varför blev det såhär? varför förlorade jag mot mig själv? finns så mycket frågor utan svar, finns saknad utan känslor. Men kanske är en del i processen för att ta sig framåt? jag är glad att dom som finns runt mig.. Farmor Janne Mamma Pölsa Syskonen dom vänner som är mina riktiga vänner förstår mig som låter mig att släppa ut känslorna. Rädslan finns att han ska lämna mig just nu för att man är svag. Även om han säger att han inte kommer att göra det.. Önskade att jag hade varit stark nu när jag fått träffa en underbar människa som dig och det gör att jag skäms över mig själv med boende sjukskrivning och allt. För att jag vet att innerst inne så är jag inte den som mår dåligt utan alltid är glad, jobbar fixar i stallet osv.. Men just nu? visst jag har kommit en bra bit på väg och jag hoppas att jag kommer att klara av den sista delen som är den jobbigaste. Klart att det känns att pappa ska flytta ännu en till splittrad sak som behövs just nu, bara om du kunde förstå mig pappa vad jag känner och tänker att jag behöver dig här just nu och att du kunde se mig som jag va innan allt rasade. Kändes som om att du tog ett steg tillbaka i allt och jag förstår din besvikelse som du hade. Tog hårt att du aldrig kom och hälsade på tills mamma sa åt dig då du satt i väntrummet bara sådär när jag va som sjukast. Eller alla stunder då mamma hittade mig hemma sovandes med överdos eller när jag isolerade alla för att jag inte orkade att prata med någon, om du bara visste innerst inne vilken saknad jag hade efter dig. Det tog hårt när ni skildes men jag försöker att vara hos er båda och bry mig lika mycket om er båda eftersom jag älskar er. Jag kommer att känna den där splittrade känslan nu när du flyttar. Samma som jag förklarade nu när jag mådde som sämst. Jag vet att jag skjutit mina problem åt sidan i alla år för att klara av att finna lyckan men har lärt mig att ta tag i det direkt nu. Pappa du ska veta att jag älskar dig även om du är besviken eller bråkar på mig. Och det tar på mig. Tro mig. Finner inga mera ord att skriva just nu. Älskar dom som betyder allt för mig som finns här det lovar jag er. Tacksam är jag också och Pölsa jag saknar dig och förlåt om jag kan vara frånvarande ibland, eller osäker men jag vet vad jag känner för dig och det kommer inte att förändras även om det går upp och ner. Du är en så sjukt bra människa och kan sprida glädje till andra.