jag somnade sent somnade runt 5 på morgonen eller kanske var senare. Drömmer konstiga drömmar känns som om att man möter motgångarna när man sover, känns som om att man jobbar mot att ingen ska vara emot en och påskynda processen att läka. Läkaren sa 1år till 1/2 år till men jag vill ha allt nu. Jag har fortfarande inte lärt mig att kroppen säger ifrån utan jag kastar det åt sidan för att inte orka eller vill bry mig. Jag vill vara frisk jobba på le och vara glad men ibland känns det som om att man är långt därifrån. Känns som om att hjärnan inte hinner att tänka när man har fullt upp. Fixa nytt boende. Fixa behandling, Boka läkartid för att kolla upp illamåendet. Vill bara fly från allt. Den 19 januari 2013 flydde jag från allt stängde av mobilen isolerade mig från mina vänner gick in i en slags process för att skydda mig själv. När jag hamnade på 95 an in och ut i flera veckor så kunde jag känna att varje pusselbit bara försvann. Dom pusselbitarna som jag hade jobbat ihop dom pusselbitarna som jag kämpat för i hela mitt liv. Älskade mina jobb att jobba med människor som uppskattade ens leende och att man brydde sig. Att jobba natt och sitta och grubbla. Att man köpte sin lägenhet och fixade den, jag och Camilla hade våra promenader och åkte ofta iväg och gjorde saker. Men ett steg drog åt det andra. Jag kom hem från avdelningen en minsta motgång så pallade man liksom inte, när peter somnade in så klarade jag endå av att leva. När mamma och pappa skiljdes så klarade jag av det också. När jag bröt upp med 7 årigt förhållande så klarade jag också av det. Träffade också fel vänner då men klarade av att vara jag i alla fall även om det va tufft. Klarade av att mamma och pappa drog till spanien och bodde där 2012. Men sen så kom det en dag då jag inte klarade av det längre. Jag glömde bort mig själv och la all energi på fel människor som inte kunde fixa deras liv med missbruk och det ena och det andra. Men att jag bara inte kunde öppna ögonen och se det istället för att stanna kvar och kämpa tills det verkligen tog alla krafterna. Vi är inne på 4e veckan nu och jag trodde inte att jag skulle lära mig att hantera ensamheten jag trodde heller inte att jag skulle släppa in mina vänner igen. Jag kan börja att andas även om sömnen inte kan vara i frid. ECT behandlingarna tar mera nu en vad dom gjorde innan. Alltid ledsen när jag vaknar upp från narkosen förut brydde jag mig inte utan gick upp direkt för att ta en cigg. Kanske är det ett tecken på att såren börjar att läkas? tänk om andra kunde se vem jag igentligen är och inte dömma mig? alla vem som helst kan gå igenom en kris i livet jag tror inte att jag är den enda som har gjort det? jag börjar att känna mig lite starkare på denna långa väg. Skulle aldrig kunna tänka tanken att försvinna så som det var förr att aldrig välja fel väg igen. Även om det vissa stunder är så svårt eller att man kan sakna så måste man tänka om att man kan inte skydda andra eller att ändra på dom. Är dom som dom är och inte kan förändra sig så är det så. Kan man inte rädda saker så är det så. Det är aldrig ens fel att två träter. Förut brydde jag mig så mycket om vad andra tyckte och tänkte men orkar inte det längre, den som känner mig är jag själv och jag är glad ödmjuk och bryr mig mycket om andra. Jag kan erkänna och säga att jag förlorade kampen om att rädda en annan. Kände mig mera som en mamma en att det skulle vara som en kärlek. Och jag är trött att bli lämnad ensam hela tiden, den oron va jobbig att aldrig veta vart man hade en människa. Jag är glad och tacksam att mina vänner finns här för mig även mina läsare och deras kommentarer. för ibland så ser jag på mig själv och tänker vart fan är jag på väg. Jag ska tillbaka till mina jobb, även plugga och fixa ett hem där det finns trygghet. Snart så kan jag sätta mig i bilen och köra vart fan jag vill. Jag tar ett andetag för att förhindra ilskan mot mig själv. Man måste lära sig att vara stark genom motvinden för att klara av den. Jag har svårt att formulera allt. Som ni kanske märker att vissa dagar när man bloggar så är allt bra och vissa dagar så är allt dåligt. Men det är så i en rehabilitering tillbaka till sig själv. Bloggen är min avslappning eftersom jag har svårt att formulera mig med ord. Att sitta med musik och sen bara att lätta på hjärtat. Kommer också kännas tufft att pappa flyttar men det är så. Bara att acceptera det. Tycker också att det är jobbigt att mina syskon inte kan prata med mamma, känns som om att alla har emot hennes liv jag vet att hon är lycklig. Alla människor är inte ämnade för att leva med varandra och det är mammas och pappas problem inte vi ungar som ska välja sida. Jag har aldrig varit den som väljer ens sida i mina ögon är alla lika mycket värda. vare sig vilket beslut dom tar. Skulle någon hata mig så visst men jag kan inte hata tillbaka och jag vet att det finns folk som läser min blogg som hatar mig som kanske blir glada genom min motgång men visst tyck det då. Då är det bara att läsa på men vet ni en sak? en dag så kommer jag att bli starkare en vad ni är. Lär er att älska och vara glad för andra. kommer alltid att älska dom som sätter spår i mitt liv. avslutar detta inlägg med att dom som har det svårt va stark även om det är tufft. det kommer en tid för er då allt kommer att bli bra. det kommer alltid att finnas en lösning på allt i livet. Att förlora någon är nog det jobbigaste som finns eftersom kärleken kan göra så pass ont men den kan också göra dig starkare.