hej bloggen det är söndag igen.. i går va det klubb möte på sala klubben inför swap meet nästa helg. efter det käkade jag med medlemmarna och tuckan på liljas och sen vidare hem och städa så det kommer att bli klart så man kan flytta ner i gille stugan. sedan kom min pölsa på kvällen och vi tog det bara lungt och kollade film. det blev en kort helg men det kändes bra att äntligen få ha han i min närhet livet blir mycket enklare på något vis. så idag sov vi till kl 10 och sen så på eftermiddagen så åkte vi in till sala och åkte till 13 brottet och tittade lite och sen vidare hem till farmor och farfar. har även pratat med pappa i går och dom va i barcelona då så nu är dom framme. pölsa har även packa en del av sina saker hit också som han hämtade i fredags. nog om händelser och till vidare till känslor. i morgon är det ect dags igen och jag grubblar mycket på det, det börjar att skrämma mig på ett sätt. detta är inte jag. jag har också bestämt mig att leva snålt i 2 månader för att fixa allt. det är det sista för att jag ska kunna andas ut. jag har insett också att jag träffat en kille som pölsa som lyfter mig till toppen spelar ingen roll. jag trodde aldrig att jag skulle släppa in en människa i mitt liv på det sättet jag har försökt att finna ord till att förklara känslan av hans närhet. jag vet att det kommer dagar då osäkerheten kommer, kommer han att stanna kvar? måste jag passa på med den tiden som finns nu? kanske tar det slut en dag? jag vet att det låter konstigt men jag har vandrat i det livet i mitt förra förhållande. in och ut fram och tillbaka och jag har märkt att jag säger ifrån och jag drar mig undan när det är jobbigt. oftast istället för att prata. jag har alltid varit den som stannat kvar och den som alltid velat prata och lösa saker. men kanske är det så att allt har satt sina spår? men det är inte meningen att att andra ska drabbas av det... men jag har svårt att lita på folk efter allt som jag gått igenom. jag har mycket skuld i mitt hjärta och jag hoppas att det släpper en dag. jag är inte den som grubblar när jag mår bra och har ro i min själ men jag är på det spåret att släppa taget på saker som har krossat mig totalt. på natten när jag sover drömmer jag om allt jag levt i. inatt så drömde jag om min bror peter och när vi var till kuggnäs jag måste ha varit 15 då. varför drömmer man om saker som man varit med om? jag önskade att jag kunde känna närheten av dem själar som lämnat jorden dom som betytt mycket för mig. jag är svag innerst inne just nu och jag har svårt att acceptera som det är. oftast när jag är själv kommer allt över mig som en flod. efter ect behandlingen så kommer dubbelt så mycket. och varje gång jag vaknar upp så faller jag mina tårar eftersom jag alltid går förbi avdelningen som jag hamnade på när allt rasade. jag kan inte förlåtra mig att jag inte var tillräckligt stark det enda som jag sökte var kärlek men det gick helt fel. jag kan inte neka att jag kämpade in i det sista för att allt skulle bli bra med sebbe men jag kände i julas att det började att gå till fel håll igen. men jag tänkte alltid att det ordnar sig. jag har aldrig varit den som lämnat ett förhållande utan blivit lämnad och oftast då har jag gett allt till den andra och glömt mig själv. jag vill bara släppa taget om allt gammalt och njuta av det jag har. men det är svårt, är det inte det ena så är det det andra. jag vill vara glad och sprida glädje och kärlek till andra. så som jag alltid varit förr. pöslas personlighet påminner mig om mig själv och det gör mig stark. det är första gången som jag känner att jag känner mig älskad och jag trodde inte att kärlek fanns på denna nivå som vi har. det sättet som han behandlar mig på känns som en trygghet den tryggheten som jag sökt i flrea år. men varför kommer då rädslan? varför känner jag mig inte tillräcklig? varför hatar jag att kolla mig i spegeln och känna ångest för mitt utseende? det är samma sak som att man har ångest för jobben för det tar på en att vara sjukskriven också. önskade ibland att jag kunde sitta vid stranden i calahonda och bara vara ibland. en sak som jag också tänkt mycket på är året 2011. ett år som va bra när mamma och pappa bodde i spanien allt flöt på med både vänner och så men dock va det året som jag sjukast och opererade njuren 4 gånger men det spelade ingen roll för jag hade alltid vännerna där även om jag bodde på sjukhuset ett tag då. men jag har lärt mig att njuta och ta vara på dom stunder som man mår bra i och vara rädd om det man har för man vet aldrig när det kan gå åt det dåliga hållet. det finns så mycket som jag vill skriva men kan inte formulera allt. man tar ett djupt andetag och tomheten förvandlas till en oändlig saknad för det spelar ingen roll om man har sin mobil och kan prata för det är inte samma sak. älskar dig pölsa tack för denna helg.