har sovit dåligt inatt dom mest sjuka drömmarna som känns så verkliga. fattar inte varför. hade svårt att ta mig upp ur sängen i morse när vi väl kom in till ect så säger skk jessika att överläkarna bokat in möte på fredag kl 13 för att prata eftersom jag är så pass orolig och lika så under behandling och under den tiden jag är sövd plus att mamma också är orolig. ect hjälper men det är biverkningarna som är värst och dom man är rädda för. när jag stod i dörr öppningen och pratade med jessika och såg in i behandlingsrummet så va jag nästan gråtfärdig. och jag finner ingen förklaring till det heller. jag vill inte bli insatt på mediciner heller igen. men om jag slutar upp med allt så finns det risk att jag kommer att må sämre. och jag tror inte att dom kommer att göra det heller mamma och ect sköterskorna märker att nått inte står rätt till. jag är orolig ovanligt orolig och det är tydligen sällsynt säger dom jag gråter tydligen i narkosen också att tårarna rinner när man är sövd. jag har svårt vissa nätter att sova om jag somnar så sover jag oroligt och drömmer om konstiga saker, oftast om döden eller att jag blir dödad eller om människor som jag haft i mitt liv. jag äter sämre, jag drar mig undan precis som nu jag orkar inte att prata med någon och vill vara för mig själv. jag var hem till farmor idag och det första hon sa till mig när jag kom in i köket men gumman hur är det med dig igentligen? du ser så ledsen och nedstämd ut. men jag svarar bara att jag känner mig trött. det spelar ingen roll om jag har världens bästa människor runt omkring mig så vinner alltid ångesten och jag vet inte hur jag ska klara av det. jag vet heller inte vilken hjälp jag kommer att få av läkarna för att få bort min oro. idag är det en sånhär dag som jag känner mig låg, jag skulle kunna sova hela dagen och bara vara och att bara stänga av mobilen jag försökte att äta men gick inte så bra det heller och janne tittar på mig och säger du äter ju inget du har ju inte ätit sedan igår ikväll. men jag viker bara undan plockar disken och drar mig undan. känner mig orkeslös att jag inte orkar mera. jag vet inte vart jag ska finna styrkan just nu. jag fattar heller inte varför det ska kännas såhär för att ta sig tillbaka till den lång vägen. jag känner att jag behövde den där ect behandlingen idag eftersom det var 14 dagar sedan. jag fattar inte att utbrändhet kan sätta sig på detta vis som det har gjort. och jag känner skuld till alla som måste vara med om detta även mina anhöriga jag skäms över mig själv och det får mig att gråta. allt det här gör ont. människor kanske tänker såhär precis som med kvinnofridskränkning att man bara kan rycka upp sig och allt är bra. eller man väljer hur man vill leva osv. men om det vore så lätt som människor tror så hade jag nog varit den gladaste just nu. den drömmen som jag hade inatt gjorde mig nedstämd. jag var i en lägenhet jag tror att det var ettan på åkra och det var människor som flyttade saker. inne i rummet i soffan satt christian och var sorgsen och jag satt mig brevid han och han sa att jag kommer att sakna dig syrran. jag minns att jag kramade om honom och att jag sa till han att han klarar av detta. sen kom robban in i rummet och började prata om sebbe hur han inte tyckte om någon skräckfilm han va på gott humör och båda gav sig av. sedan kommer sebbe och hämtar sina saker och jag ser att han är ledsen och jag ber om ursäkt för allt. att jag gått vidare men att det var bäst så. att allt som hänt får läkas med tiden. sen gav jag mig av och vaknade av att janne väkte mig. hur fan kan man drömma sånt? det finns ingen saknad till att leva det livet igen och jag är glad för det livet som jag har nu och att jag älskar pölsa. men det är säkert skulden som kommer att allt känns som om att det är mitt fel. men det är inte fel att gå vidare när man blivit lämnad och det är inte fel att träffa en ny och det är inte fel att älska en ny heller. det är känslorna som styr en och det spelar ingen roll om det var kort tid efter eller så. utan man gör det som man känner sig glad och lycklig för. och jag fann kärleken i pölsa och ju mera tiden går så tänker jag inte på det gamla längre utan bara drygt att drömma om det. drömmar kan man heller inte styra över för om jag hade kunnat så hade jag valt att inte drömma om det. jag har bestämt mig för en sak och det är att fixa det här nu. att aldrig ge upp utan att lära mig att inse verkligheten och vad som hänt istället för att skjuta det åt sidan. nog om det pappa ringde idag också kändes skönt att få prata med han. han var glad och dom hade bra väder och han skulle ner på marknaden och jag längtar verkligen ner dit. det kommer att bli tufft att lära sig att leva att pappa bor i spanien och att man inte kan ses lika mycket. men pappa du ska veta att jag älskar dig och att jag är glad att du finns och ställer upp med vissa saker när det knasar i livet.