Och tänker mig tillbaka till 2008 hur ung och allt var bra, livet rinner förbi mig och jag står brevid mig och tittar på. Jag hinner inte att reagera på varför är det såhär? vad kunde jag ha gjort för skillnad? varför tänker jag 24/7 att leva utan dig i mitt liv speglar mig om vem jag igentligen är eftersom jag saknar dig till en stor del av mitt liv. Om jag bara kunde lära mig att släppa taget livet lever vidare och allt förändras inte sant? om jag fick chansen så skulle jag vilja spola tillbaka och stanna upp och känna av mina minnen som jag haft. Jag sluter mina ögon lyssnar på låtar som får mitt hjärta att slå hårt. Det finns så mycket ord och känslor som jag vill dela med mig men jag får inte ut dom i texten på det sättet som jag vill förmedla. Jag känner en tomhet och en smärta som om att jag står brevid mig själv och ser hur allt bara rinner iväg. Jag skulle hellre vilja ge mitt liv till någon som förtjänar ett liv. Någon som dött som dött från ett liv som den verkligen ville leva. För i mitt hjärta så finns det ingen glöd bara samma trampande varje dag på den rutan som jag vill komma ifrån. ECT får mig att känna på vad smärta är, vad sorg är och vad ensamhet är. ECT får mig att känna tillbaka på känslor som jag har förträngt långt inne i mig. När jag gick i 8an så mådde jag jätte dåligt gick ner i vikt skar mig i armarna och hade vg i svenska eftersom jag va expert på att skriva om mitt liv och det som jag mådde så dåligt över. Jag skrev noveller som fick människor på fall, så om jag skulle hitta en av dem så ska jag skriva ut den här. Jag och Pappa åkte förbi barndomshemmet idag det är som om att jag kan se tillbaka i tiden på vissa saker och jag vill bara gråta ut och att det ska ta slut! vem skulle minnas mig om jag ändå försvann? då skulle alla få slippa mitt ältande osv. Jag går inte ens på stan längre och köper kläder för jag har inge självförtroende kvar, jag känner mig maktlös, mindre värd och ful. Känner mig som ett psykfall också som måste gå igenom en ECT behandling för att försöka att må bra. Jag skäms oftast när jag tar min chanel väska och mina converse när jag sitter i väntrummet eller när jag bara tar i dörren till ECT mottagningen. Det känns som om att jag har försökt allt precis allt för att må bättre. Men det finns ett gammalt ordspråk att såren oftast läker alla sår jag undrar om det verkligen är så? dom senaste dagarna så har jag känt en oro men jag vet inte för vad. Det känns som om att när Peter dog så dog en del i mig också. Jag fattar inte ibland vad Sebbe ser i mig för att jag mår såhär. Nått bra måste det vara? det är nog han och för Pappa som jag fortfarande andas. Innerst inne så har jag alltid varit en människa som inte kan såra andra. Men jag får grubbla på en annan lösning. Idag har jag iaf varit med Pappa en sväng sen hem och det har bara varit en lugn kväll. I morgon ska vi ner på stan och framkalla kort från Malaga resan. Roligare en det vet jag ännu inte vad som kommer att hända. Hoppas att ni har det bättre!