Även om det finns tusen människor runt omkring en så känner man sig som en vissen ros. Man känner inte längre känslor de är som om att man måste nypa sig själv i armen. Varför är det så ? och varför tar kroppen stryk när man själv vill så mycket. Att man kanske måste acceptera att det är såhär och att man skall hålla hela livet? ibland vissa stunder så sluter man ögonen och önskade att livet hade passerat förbi eller att man aldrig hade föds till andas. Man kan inte älska sig själv längre eller att se sig i spegeln och tänka fan så fin man är. Eller att man har en bra personlighet som många säger,.. Kanske har jag det bara att jag inte får fram den på rätt sätt ? att sakna oarbetade problem ligger i drömmarnas händer i min sömn kommer det upp saker som har passerat för många år sen. Dom som vet vad allt handlar om så vet ni också med orden man menar tårarna och skriket efter hjälp. 4 veckor på avd 95.. Hm mycket upp och ner man går fram och tillbaka till rök rummet nynnar på låtar ser på dom snö fyllda träden och önskade att livsglöden kunde tändas mera. Första dagen första permissionen att sitta i en bil att komma till sala var en mardröm. Allt kämpande med jobb lägenhet allt är borta finner ingen samma styrka. Tidiga morgondagar då sommaren värmer en man är stressad till jobbet. Idag känner jag mig som en vilsen själ som flyger förbi mitt liv i trauman som har hänt. 24 år, ingen planering eller en dröm för att komma vidare, vad vill jag ? vad vill jag känna? vem är jag igentligen? hur lång tid ska det ta att komma tillbaka till det liv som jag engång levde ? jag minns åren 2006 till 2008 då jag var jag. Aldrig varit så älskvärd i mig själv, min fina bror levde och jag hade mitt första jobb. Jag bodde i Uppsala och mådde bara bra. Idag 24 finns inte längre några mål, finns ingen plats på denna jord som finner mig styrka att klara av det som är. Endast en utväg att somna in. Men man befinner sig i olika svackor folk säger att när man är på djupet så vänder det bara. I detta skede vet man vilka som finns och vilka som sviker men ni som vet vilka ni är finner inga ord till att beskriva kärlek till er. Speciellt Posze som vi har gått igenom så otroligt mycket men finner alltid en väg tillbaka och tröstar varandra. Jag är glad att du förstår mig och att du ger mig styrkan till att hitta tillbaka till mig själv. Kärlek till Mamma som finns hela tiden. Jannica min fina vän, Doris min självsfrände älskar dig min fina Staff. Oavsett vad som en händer så har alla människor en svaghet.