Jag hade full energi på jobbet fram och tillbaka, men dock inte mina tankar det finns något som gör mig olycklig men jag vet inte vad, som pricken över iet. Ibland gör det ont att bara vara jag att se ens familj splittras det gör ont men bara att kämpa på att bita ihop. Innerst inne så är nog alla människor starka på ett eller annat sätt. Men jag vet nog inte vart min starkhet är eftersom mina tankar maler iväg. Idag har jag varit behandlad i 2 månader jag gör saker som jag inte gjorde innan, jag tar mig upp ur sängen under min lediga dag. jag tar en promenad, jag kollar mig i spegeln, sjukt eller vad? men så kanske vi människro regerar om vi befinner oss i ett trauma som tar hårt på en. 2 dagars ledighet spenderas med att träna ska till den där braiga terapueften i morgon som är specialiserad på kvinnofridskränkning som sagt vill inte gå in så djup på det ämnet men dom senaste månaderna har varit dem jobbigaste på bra länge och jag har fått kämpa mig hårt att komma tillbaka, tack vare mina underbara jobbar kompisar på Lindgården , Jannica och Freddy. några men få bra som små, man behöver inte tusen runt sig för att lyckas det är inte statusen utan det viktigaste är att vara med folk som får en att må bra i livet.