Döden spelar oss ett spratt.

Ena stunden så skrattar man, ena stunden så gråter man, man vet inte vad man saknar längre och man vet inte längre hur man ska tänka när man står där vid muren och bankar om tårarna sprutar det gör ont det har gjort det nu snart i en jävla väcka, varför går det inte över? varför blir det inte bra? varför jag som skulle ha varit på sommarjobbs interjuv idag men kommer att vara sjukskriven länge nu, det var ju inte mitt mål eller? i morgon är dey dags igen för ytterligare en operation som också är riskabel men jag kämpar på, efter det behandling om det inte gick som det ska sen vila och sen operation att ta bort dränaget igen. Värdena är stabila idag tack vare dränaget men fick ett njurstensanfall inatt 2 tim sömn smärta och smärta, klart att man vill hem jag saknar Doris som tusan och mamma kommer hem från spanien på torsdag jag saknar att krama om min kärlek jag saknar nästan allt även om det vissa studer känns som om jag bara vill somna ifrån allt. Det är orättvist att det är såhär, först allt tufft när allt blir bra ska man sjukna in, nog om de här nu måste vila orkar inte så mycket. Det känns som om döden spelar oss ett spratt ibland.





Saknar dig min fina staff !