torsdag

Att tänka eller att inte tänka. Det känns som om att jag är en själ som inte syns men går runt dom andra. Det känns som att jag inte fattar ett dugg just nu. Att jag inte ens kan tänka varför kan det aldrig vara bra? Varför kan det inte bara flyta på som för andra? Det känns som att jag bara har ett skal just nu men tom inombords att man liksom bara flyter med allt. Man känner bara att hjärtat slår men man orkar inte att bry sig om resten. Skulle bara vilja sitta på bryggan vid silverköparen och bara se solen skina. Fattar inte varför det blir såhär. Är så jävla trött på mig själv ibland. Har inte ens varit till peters grav på snart ett år heller. Pappa flyttar i morgon till spanien och jag drar mig för att säga hej då. För han är så uppe i sitt egna. Tar avstånd från människor för att det inte finns ork att bry sig. Har lust att krossa varje spegel som jag ser mig själv i för att hatet mot mig själv övervinner alltid det positiva tankarna. Känner mig som ett psykfall i andras ögon. Och jag kan inte ens stå på egna ben som jag fick lära mig att göra när jag var 13 år. Jag flyttaee hemifrån när jag gick i 9an och sket i allt för att jag ej mådde bra är de är det man får sota för nu?



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback