Man blir frustrerad av att sakna tomma ting.

Jag hatar att sakna tomma ting saker som inte existeras längre jag hatar att veta sanningen av att du är borta, jag vet ju att du inte finns men endå någon dag på någon månad så påminns man om dig, och då blir man bara arg och besviken på allt, att det är såhär kan livet inte bara börja nu? kan det bara inte få landa någongåg som jag vill att det ska göra? eller pressar jag fram det för mycket? det är nog bara jag själv som vet sanningen om det men svårt att finna svaret i det. Men vad igentligen är det som gör mig arg och besviken inombords? att jag aldrig lyssnade och lärde mig av mina misstag eller att jag inte tog tillvara den sista tiden? det är svårt att glömma att sakna en sån bra person som du var, hur kommer det vara om några år? kommer det att kännas samma tomhet som det gör nu? 1 år och 8 månader och det känns som om jag fortfarande står och trampar på samma dag som jag la den sista rosen på din kista, kan jag inte bara vakna upp nu och bara se att det är som det är? att livet faktiskt går vidare att man inte ska älta det gamla hela tiden, men har varit svårt sen du försvann du var min dagbok, du var min vägledning i dom jobbigaste stunderna, och nu ensamheten? tänk om man bara istället kunde vara lycklig hela hela tiden oj så underbart det skulle vara istället, men det kanske är bra att man ibland är arg och frustrerad på sig själv, vem vet inte jag iaf !

<3