Mycket har förändrats på 2 år.

 

Detta var min första ögonsten agda ❤

 

Inatt ger jag upp mitt allra första jobb här i livet. Som jag gick i pappas fotspår. Men vad ska man göra man kan inte jobba dygnet runt. Kommer att finns en stor saknad. En stor förändring. I allt så önskade jag mer än gärna på ett avslut efter pappa dog. Krig med alla syskon. Samt bo upptäckningen inte är klar. Det känns som att sorgen aldrig får sin vila. I höst väntas nya utmaningar som är planerade. Stora steg men jag hoppas att det kommer att ge med sig. Mycket har hänt under dessa 3 år. Men så är det väl alltid? Man gör olika val som man måste lära sig om? För varken du eller jag är väl perfekta? Men jag tror att så länge man lägger rätt kort och lär sig av vissa steg i livet. Idag står jag själv utan familj sedan pappa dog. Nu är det dags att bli vuxen och skapa sina egna. Ibland saknar man att ha det som man är uppväxt med. Men man kan inte sörja över allt. Det finns bara ett liv. En dag som inte är den samma. Jag vet att vissa som läser min blogg som tex mina syskon. Jag kommer alltid att älska er för dem minnen men gång i livet berörde sig med. Men en sak efter mina behandlingar med ect är att känslor dämpas. Svårt att förklara men det är lättare att stänga av. Inte alltid det bästa. I denna kamp så har jag fortfarande min man och hans familj. Det ända stöd. Männiksor som är äkta. Vissa dagar är därmed inte dom lika. Men kärlek och tacksamhet finns till dom. Ibland finns det korsningar i livet som man inte vet om man ska ta höger eller vänster. Men den största smärtan är helt klart att förlora någon. Inte att skada någon. När man befinner sig i detta stadiet så är det oftast svårta att formulera med ord....

 

Var ett bra tag sen man skrev här. Saker och ting förändras. Men inte den tunga sten som ej har lossnat från mitt hjärta. Ångesten som vakar mig och att jag inte finner ro. Vissa dagar blommar den upp mera än andra. Ibland kan man hantera den på bättre sätt. Tänk om man ibland kunde finns punkten till varför. Vissa dagar känner man att man bara vill få ro. Hur ska man komma ifrån det dåliga mönstret. Jag saknar dom dagar då livet känns som det lyckligaste och finaste. Men på sistone känner jag att jag saknar nått i mitt. Om man ändå kunde komma vad. 3 långa år har gått sedan jag gick in i den svarta svackan. 3 år av otroliga saker. Men många säger att det kan ta många år att bli återställd.

 

Peace 

Helgen är över idag är det bara en slapp dag. Ibland behöver man dra sig tillbaka för att bli starkare. Det känns som att det är mycket pågång just nu. Att hitta lusten i allt är inte lätt. Man försöker men man blir bara trött. På sistone så har jag bara önskat att ta en paus från jobben och dra iväg på semester. Att man kan sakna människor så mycket speciellt pappa. Det är helt sjukt hur livet kan förändras när en människa dör när släkten går sin egen väg. Det finns många drömmar man skulle vilja ha men just nu känns det som om dom är lååååångt borta.

 

 

Det var ett par månader sen sist. Inget har förändras uppförsbacken finns kvar där lika mycket som ångesten. Jag kan stå stilla men se folk runt omkring mig ta avstånd. Jag kan få ont i magen av alla tankar. Det tar aldrig slut och jag minns inte vad lycka är i livet. Önskade att jag kunde stanna upp bara få reda i dom trådar som gör ont i mitt hjärta. Plåstra om sårerna och sätta nya plåster. Mina haters finns alltid där på samma sida. Varför finns jag. Varför andas jag. Varför sättes jag till världen för val som människor valt? Varför fick jag inte ett vanligt liv och familj som alla andra. Jag sa till mig själv. Jag skulle bara bli 25 och sen skulle livet vara slut. Jag traskar i samma backe. Jag har min man. Jag traskar vidare som alla andra med motgångar som påfrestar honom och min frustration till att räcka till. Hur länge ska jag få spela detta spel? Väntan väntan på svar... kanske sitter jag där själv en dag utan någon. Det jag har lärt mig är att det alltid är mitt fel att folk avskyr mig. Att det är mitt fel att folk säger till mig att jag lever ett val som är idiotiskt. Dom som jag älskat och dom som svikit. Ni kanske har rätt ?

 

//eelvan

Ena stunden så mår man bra man känner att livet är hyfsat på topp. Men den andra sekunden blir man som ett litet barn som kryper ihop och kramar om sin kudde för att bara få gråta ut. För att bearbeta sina skuldkänslor som gör så förbannat ont. Varför va jag inte hela vägen på ditt slut. Varför velade jag och stannade i sverige. Varför satt jag inte och höll din hand in och ut. Om du bara visste vad det gror i en. Att få se dig lida på intensiven i koma. Att bara skrika ditt namn och försöka att hålla om dig när du ligger där igenom alla sladdar. Jag önskade att vi fick byta plats att jag fick vara där istället. Vi pratade varje kväll innan ditt insjuknande och jag saknar din röst den gjorde mig trygg. Jag måste försöka att stanna upp. Tänka. Men varför gjorde jag jag inte det jag innerst inne ville göra? varje gång jag flög ner så ville jag aldrig åka hem. Jag minns din hand emot mina tårar när du tittade in i mina ögon och jag sa att jag älskade dig så fruktansvärt mycket. Att jag sa att du fick släppa taget om du ville och om du inte orkade att kämpa. Läkarna visste inte när du låg på intensiven om du skulle klara dig eller om du skulle vakna upp vilket du gjorde. Med smärta och ingen chans att tala. Jag såg i dina ögon, din smärta och din förtvivlad, din saknad efter din familj och din kära hund. Jag minns när du pussade mig på kinden. Jag kommer nog aldrig att förlåta mig själv för att jag var för ego. Att jag var för feg för att stanna i Malaga själv. Inget är som det varit halva jag dog när du dog. Jag väntade räknade ner dagarna innan jag skulle åka ner igen. Men jag hann inte. Sen i det hela att fixa allt runtomkring. Roman bodde i sthlm, han pendlade. Jag var för osäker och mådde piss när jag var hemma hos mamma. Jag kan inte fatta ibland vem jag är. Det känns som att jag går runt i en dimma och finner inga svar, mest så tycker jag inte om ångesten när man känner dödsångest. Varför kan man inte bara leva? varför finns det känslor? det värsta jag vet i livet och är mest rädd för är känslor. Smärtsamma känslor, samt minnen. Värsta minnen som leder till känslor som gör ont. För ångesten är påfrestande också. Pappa jag önska och hoppades att du känner mina känslor och min saknad efter dig, förlåt om jag någongång har gjort dig besviken, att jag inte fanns där till ditt sista andetag. Jag kommer aldrig att glömma denna resa i mitt liv. Det är nog det värsta jag har vandrat igenom i hela mitt liv. Och vem ska man prata med om allt? känns som att man känner sig dum och att ingen förstår ens ord. Därför är man bara tyst. Musiken dövar känslorna och ibland så tar man hunden och bara är ute och vandrar. Vart är livet påväg? långa dagar, jobbiga nätter. Jobbet kommer inte att göra en förändring. Vart finns hoppet? det är svårt att skriva med ord hur man känner och tänker, endast dom som har vandrat samma stig vet hur allt känns och hur man tänker. Jag är frustrerad av smärta. Tror även att min syn har blivit drabbad samt mitt minne är som det var när jag fick mina ECT behandlingar. Finner inga mera ord just nu så lägger datorn och tankarna åt sidan för idag. Älskar dig pappa.

 

 

 

 

 

Det var ett tag sen som jag skrev här, hade ingen lust eller tid att skriva på mobilen hela tiden. Den 18 Augusti 17.35 somnade min älskade pappa Tommy in, efter ett tags kämpande med en komplikation i en operation. Som ledde till en hjärnblödning och till en koma. Som han vaknade upp men klarade inte av cancern som hade spridit sig igenom hela kroppen. Jag känner mig tom idag. Åkte ner den 31 augusti och var nere till den 14 september i Malaga. Hela tiden så försökte man att trycka allt åt sidan att inte vilja inse. Men idag så känns det som att jag faller. Sorgen har blivit en smärta som ingen kan läka, inte ens tiden. 25 år. Ingen pappa finns kvar. Han finns bara där uppe med alla andra. 5 år sen som min storebror dog och 3 år sen min kompis tog livet av sig. Ibland så vill man förmedla men det känns som att ingen förstår en? att sorgen gör så ont. Önskade att allt bara kunde bli bra igen. Man vaknar upp och tänker är allt över nu?! men dagarna är dom samma. Man går upp tar en cigg och bara är. Livet är tråkigt. Sjukskrivningen leder mot sitt slut och i Januari börjar jag att jobba efter 2 års sjukrivande. Men och? samma rutiner.. sen då? vad finns målet? pengar är bara lappar som man kan riva sönder, matriella ting som styr allt. Men kärleken och hoppet då? har ständig huvudvärk och försöker att lappa ihop dom tårar som vill falla på min kind. Roman kämpar på med sitt jobb. Det gör mig stolt. Men jag känner mig inte helt tillräcklig. varför? alla människor är väl unika på sina sätt ? man har alltid lättare att hjälpa andra än sig själv. Känns som att en bit av mig dog när pappa somnade in. Allt var så kämpande resa hit och dit. Familjegräl osv.. Önskade bara att jag hann att visa för pappa att jag försöker att lyckas. Att komma tillbaka till den punkten i livet som jag föddes till att leva. I drömmarna möter jag minnesbilder. Hemma när jag var i dem yngre dagarna, vännerna och stallet. Första kärleken? försöker det att säga mig något? en rehabilitering tillbaka? vem vet men inte jag.

 

 

 

 

Tiden står stilla men pappa kämpar på. Han försöker så gott han kan. Men om du inte orkar mera pappa så ge upp isf och bli den bästa ängeln. Du har gjort allt för oss barn och vi älskar dig. Känns som om en evighet tills man sitter på planet ner till malaga igen. Bara 3 veckor kvar nu. Älskar dig igenom allt. Vägrar att släppa taget om dig. Önskar och hoppas att du vet att du är och varit den bästa pappan igenom mitt trassliga liv.

Tiden rinner ifrån oss. Inget händer och du är där du är. Vi kämpar varje dag för att få hem dig. Önskade att jag kunde finnas där hos dig. Krama om dig. Att säga att jag älskar dig innan de är försent. Jag är bara en bland miljoner känns det som. Jag är maktlös. Men inom mig i mitt hjärta finns du. Jag kan bara torka mina tårar från min kind. Jag lovar att älska dig igenom allt. Så mycket som det bara går. Önskade att jag kunde följa med dig till himelen om de vore så. Men har livet nu för att bevisa att jag klarar av detta. Pappa min älskade tommy. Jag försöker varje dag att finna styrkam att få din sista tid att bli bra och utan lidande. Är tacksam för alla år du vart i mitt liv. Jag önskade att du fanns längre och jag hoppas att det blir så. Att du får vara morfar till mina barn. Älskar dig. Din sarah