Torsdagen har flytit på träffat mina syskon hemma hos pappa och lille adrian. Men känner att jag inte kan ge tillräckligt av mig själv för att folk ska älska mig för den jag är. Har lärt mig att ensamheten måste göra mig stark även om det vissa stunder som tomheten får mig att känna en stor jäkla saknad man tar en cigg sitter och grubblar för sig själv om frågorna varför och hur blev allt såhär. Ibland blir jag så trött på mig själv trött på att andas men de är nått jag måste glömma för att leva i nuet. I morgon är det fredag och dagarna springer iväg men jag kommer inte frammåt. Jag vill klara allt jag vill klara mina mål och komma vidare. Jag vill finna mig själv med ett leende på läpparna. Känna att fan jag klarade av allt som gjort så ont. Jag brukar kolla tillbaka på bilder av mig själv bilder av peter saknar kvällarna i uppsala i vaksala torg när vi spelade monopol eller när vi gick salemtåget samt kuggnäs fesrtivalen. Känner mig yngre i själen en vad jag igentligen är. Men en sak vet jag att jag försöker att hjälpa dom nära och kära så gott jag kan och jag hoppas att ni vet hur mycket jag finns för er. Saknar doris också men kan inte ge henne den kärleken som hon förtjänar just nu. Det känns också som att vissa stunder som att jag gömmer mig för det som gör ont inuti. Pappa och jag satt och pratade idag jag tog en cider och han vin. Jag som igentligen inte dricker men kanske också en sak för att fly från ångesten. Det är så jäkla lätt att hjälpa andra men fan inte sig själv. Dom som har ångesten och känner skuld och smärta vet vad jag pratar om. Kvällarna är värst önskade bara att jag kunde radera mitt minne att slippa att tänka. Kunde och fick jag spola tillbaka tiden så hade jag föränrat mitt liv till ett helt annat varför ska människor dö? Varför ska man vara ensam på slutet önskade så många gånger att du bara kunde sitta här brevid mig och säga att allt blir bra precis som förr. Tills vi ses igen däruppe så kommer jag att sakna ihjäl mig på dig. Önskade bara att du visste att du tog halva mig när du somnade in. Men jag är glad iaf att jag träffat nya människor som berört mig därav också en saknad men kan tänka mig att det är en del av livet kommer nog aldrig att komma ifrån rädslan att bli lämnad. Önska bara att det fanns en trygghet att slippa känna osäkerhet och rädsla att bli sårad. Men men nog av känslor ibland är det skönt att släppa ut tankarna. Tack för denna dag och i morgon så är det fredag. Äntligen!