Då jag skrattade som mest när jag jobbade som mest, när jag hade min insatslägenhet och min fina volvo. Bra arbetskamrater reste mycket och umgicks med mina kära vänner. Gjorde alltid det lilla extra köpte Doris men jag vaknade en dag och hela livet rasade sjukskriven isolerade mig när jag mådde som dåligast. Hatar varje fredag då jag måste åka och få ström i hjärnan för att må bra? jag hade allt men även den som levde på topp kan rasa, ingen människa säga att den aldrig kommer att genom ett helvete. Alla människor kan rasa någongång i livet, jag trodde att jag gjorde fel med att putta bort sorgen om Peter istället jobbade jag som tusan, samma sak när E sårade mig och träffade min kompis och förlovade sig. Utslängd på gatan och va tvungen att leta efter ett hem. Hamnade i kris igen med vänner som jag trodde va mina vänner men gav mig ett helvete istället. Sebbe som inte heller mådde bra med missbruk och vänner som utnyttjade han det tog bra lång tid innan jag fick han att inse att han bara dög för en sak. Men nu 4 år efter så är allt bra. Han pluggar är ren och har motivation i livet bara det att han måste stå ut med mitt liv. Min sjukdom som höll på att kosta mig livet 2011 så fick jag 2 njursvikter och opererades akut 2gg på en vecka sen har man varit sjuk från och till mediciner och behandling för njursten och haft kateter. Min singel njure kommer alltid att vara nedsatt.. Sen fick jag diagnosen PCOC och är opererad 2007 för tumör. sen i Januari detta år rasade livet kraften tog slut liksom. Jag orkade inte att kämpa längre men överlevde den svåraste tiden iaf. och nu är det slutspurten nu då? till det bra? genom ett kämpande belönas man med nått bra?