Genom dessa dagar så har folk runtomkring mig reagerat att jag börjar att må sämre. Dom är rädda att jag ska sluta som jag gjorde i somras jag vet inte själv vad det är med mig. Krystina säger att jag inte ska ge upp nu när jag har kommit så långt men jag pratar inte längre om mina problem jag skriver bara här. Ännu en dag utan att inte har ätit en macka max inge hunger inge sug efter att göra nått. Inatt har jag inte sovit ett dugg Sebbe har varit orolig hela natten också jag tror att det smittar av sig, han sa igår när vi bråkade att han har tröttnat och jag önskade att jag kunde skynda processen till lycka. Men va fan ska jag göra? jag står stilla och jag kan inte längre att tänka klart, man spacklar upp sig för att dölja hur man känner men det funkar tydligen inte det heller. Tog en promenad i morse med Camilla och Krystina men kände ångesten och det kände som om att mitt hjärta skulle sluta att slå men jag tvingade mig runt, efter det ner på stan med Pappa och framkalla bilder från Spanien sen vidare med syrran till tandläkaren stackarn livrädd och gråter och i morgon är det min tur. Jag hatar tandläkaren lika mycket! efter det så var det handla med Pappa så snart är denna dag slut också. Inatt var brorsan här och hälsade på också till och med Doris kände av det Sebbe också han ville knappt ligga kvar i sängen varje gång som jag känner att livet inte är värt att leva så finns han här hos mig. Jag brukar att tända ett ljus för att känna en närhet. Jag har spått mig mycket och jag tror på dessa sierskor särskilt Pares, Sarah och Malou man ska prata med dom som lägger Tarotkort. Sarah och Malou känner även av själar från andra sidan och jag är väldigt öppen och Peter är här ofta tydligen det är därför det har hänt så mycket här hemma. Jag behöver hans styrka i detta skede i denna motgång. Krystina va rädd att jag skulle bli som för några år sen att säga upp kontakten men det var mitt sätt att fly. Alla som finns brevid min sida betyder mycket för mig oavsett vilket val jag gör och om jag inte skulle klara av allt. Jag önskar att jag kunde skriva i detalj hur allt känns, och ju mera jag tänker på att jag snart blir 25 så brukar jag tänka såhär jag vill hellre dö ung en gammal helt sjukt. Men för mig i den här rutan som jag står på nu så känns det så. Men det är nu som man är ung så ska man ju klara av detta? leva lyckligt och resa? inte sitta hemma sjukskriven och gå på ECT och finna lusten för att andas bland andra människor? Nu är det iaf dags att gå ut med Doris och sen ta en dusch tandläkaren i morgon. Saknar mig själv för mycket just nu.