innan jag skulle åka ifrån avd kände jag nerverna och tårarna bara brast på väg hem. vilket hem? vill inte hem, vill inte vara någon annan stans just nu.. Bara för mig själv i mitt inre bara att krypa ned i min ensamma själ och glömma bort livet. Hem till det liv man haft den senaste åren, men varför finns det inget som gör mig glad? en glad hund, en underbar kille som finns vid min sida? men ändå så finns inte livslågan riktigt där. var är du? min kära sorgsna själ. Jag mumsar på mina hjärt ostbogar och inväntar ett bra sällskap, hur ska jag få detta att sluta? sluta att göra ont och älska mera? kanske så måste man låta tiden att ta en dag i taget och inte allt på samma gång ? avslutar inlägget med kärlek till dom som förstår detta steg i livet.

kärlek till dig ´.