superhuman?
Dagarna rullar på även om man känner som om man lever i dimman man skjuter ifrån sig allt jag kan inte minnas en enda dag i från mitt gamla liv, eller vem jag igentligen är jag försöker hela tiden grubbla fram det men tillslut så lägger man det åt sidan också som om kraften till att andas dragits bort i från en, det gör inte längre ont för man känner inte smärtan lika längre motgångarna är för starka och lyckan av att älska är för långt borta. Jag kollar på runt omkring mig va jag såhär för ett år sen? nej allt är inte som det varit och heller inte det liv som jag ville leva eller att hamna i och att ha acceptera det är nog det svåraste av det allra det känns som om att ibland att jag måste nypa mig i armen för att känna om jag verkligen andas eller om det verkligen finns en verklighet.
vem är du? vem är jag? vem är vi?
vem är du? vem är jag? vem är vi?
Trackback
